Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrika Dorothea Wilhelmina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksens ständer; ty han var ju nu längesedan en
fullmyndig konung. Hans val föll då på Fredrika
Dorothea Wilhelmina, dotter till arfprinsen
Carl Ludvig af Baden. Hon var född den 12
Mars 1781.
Det hade, säger häfden, kommit en allmän
glädjeyrsel öfver hela svenska nationen vid den
unga drottningens hitkomst, d. 10 Oktober 1797.
Lefve- och hurraropen ville aldrig taga slut; den
ena festliga tillställningen följde på den andra,
och det unga brudparets resa upptill Stockholm
från Carlskrona, der prinsessan landstigit,
utgjorde ett verkligt triumftåg. Konungen syntes
förälskad, den unga prinsessan något förlägen, men
folket, hvar de foro fram, hänryckt ända till
yrsel. – Denna hängifvenhet hann sedermera kallna.
Lika häftigt hade också Marie Antoinette blifvit
hyllad, då hon kom till Frankrike. – Hopens
devotion!
Hjertligt mottogs den unga drottningen af
konungahusets alla medlemmar. Hertig Carl
visade henne en ridderlig uppmärksamhet, hans
gemål en oskrymtad ömhet; likaså konungens
ogifta faster, prinsessan Sofia Albertina. –
Enkedrottning Sofia Magdalena, för stel att visa
någon särdeles enthusiasm, älskade dock på sitt
sätt den unga sonhustrun och bemötte henne med
mycken välvilja och alldeles i motsats mot hvad
hon sjelf hade af sin svärmoder erfarit.
Det var dock icke länge, som den unga, glada,
nästan barnsliga drottningen fick
öfverlemna sig åt sin ålders naiva sorglöshet och sin
naturs medfödda glädtighet, hvarmed hon i fulla
drag njöt utaf doftet af de glädjens blommor
nian öfverallt sökte strö för hennes lätta fjät.
Konungen, som blott för en alltför kort tid låtit
älskaren hos sig taga öfverhanden öfver hvad
han kallade konungslig pligtkänsla, föll snart
tillbaka i sin öfverdrifna etikettsvurm, så att han, i
bojorna af detta all glädje förjagande, hålögda
spöke, med ens insnärjde sin unga, förut så
sorglösa och lefnadsglada gemål. Icke passade det
och icke passade det för en drottning af Sverige.
Han gaf henne till öfverhofmästarinna en gammal
stel och etikettsträng grefvinna Piper, som
mästrade henne i alla ögonblick och klandrade,
såsom opassande, hvarje fri rörelse, hvarje
ungdomsfriskt leende, hvarje oskyldigt skämt.
Derjemte aflägsnade konungen, en kort tid efter
förmälningen, från sin drottnings person alla de
unga damer, som dittills utgjort hennes dagliga
och förtroliga omgifning, och omgaf henne i
stället med gamla och stela matronor.
Att den stackars unga Fredrika skulle häraf
finna sig nedslagen var naturligt, helst som
konungens stelhet, högmod och sträfva lynne allt
mer och mer tilltogo. Den enkla, flärdlösa
drottningen, uppfostrad i ett litet furstehof, der allt
tvång varit bannlyst, sårades stundligen af
erinringar om, att hvad som kunnat passa en
prinsessa af Baden ju omöjligt kunde passa en
Sveriges drottning. – Hon suckade dervid och teg.
Men om konungen var stel och oförnuftigt
slafvisk under etiketten, så hugnades den milda
och älskvärda drottningen så mycket mer af
folkets fortfarande tillgifvenhet, hvilken, om möjligt,
ännu mera ökades, då hon d. 9 November 1799
skänkte sin gemål en son och åt Sverige en
thronföljare, ämnad, såsom man trodde, att
genom aflägsna tidehvarf befästa den dåvarande
dynastiens arfsföljd på svenska thronen. –
Glädjen var omåttlig och bullersam; äfven den unga
moderns var öfversvinnelig, ehuru sansad och
stilla.
Sommaren 1801 var för drottning Fredrika
en högst minnesvärd, ödesdiger sommar, emedan
den var rik – först på den största glädje, sedan
på den bittraste sorg. Hennes föräldrar och en
hennes syster kommo nemligen från Baden hit,
att besöka den så innerligt älskade, saknade
dottern och systern, samt tillbragte här några
veckor, under en oupphörlig kedja af fester,
hvarunder konungen stundom nedlät sig till att vara
menniska, ej blott kung Gustaf Adolf, och
hvarunder drottningen fann sig lyckligare än
någonsin. Dock – de älskade anförvandterna togo
afsked; men då de återvände, närmade sig olyckan.
De höga gästerna hade icke hunnit långt,
då det ilbud, som till hofvet skulle öfverbringa
underrättelser från deras första nattläger, i
stället medförde den förfärliga nyheten, att
arfprinsens vagn hade stjelpt och att prinsen blifvit
under sanslöst tillstånd införd till staden Arboga,
der han likväl, ehuru skadad, ännu var vid lif.
Den arma drottningen, utom sig af bestörtning,
begärde och erhöll af sin gemål tillåtelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
