Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hammarsköld, Wendela - Hansadotter, Christina och Kadrin - Hansdotter - Hansdotter, Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
understöd åt obemedlade unga militärer. – Denna
fond bär namn af Hammarsköld-Risellsköldska
stipendiifonden. – Hon skänkte äfven sin gård
i Linköping till boställe åt landskamreraren i
Östergöthlands län, men ändrade det sedan till
boställe åt borgmästaren i Linköping, hvarför
process derom uppstod. – Fru Wendela
Risellsköld dog i Linköping 1851, 81 år gammal, och
öfverlefde sina 4 stjufbarn; sjelf egde hon inga barn.
Hansadotter, Christina och Kadrin, Jöns
Gudmunssons döttrar, nunnor i Wadstena kloster,
hafva författat Gudelika Snillis Väckiare, och
derigenom lemnat ett minne efter sig, som ännu
fortlefver i litteraturhistorien.
Hansdotter. Konung Waldemar III Atterdag
i Danmark förklädde sig till en sjöfarande
krämare och reste, hösten 1360, öfver till
Gottland, der han hela vintern gästade hos en af öns mest
ansedda landtdomare, Ung Hans, som bodde
söderut på ön, 10 mil från Wisby. Denne hade
en fager dotter, Hansdotter, som mycket
behagade konungen. Under denna vintern utforskade
Waldemar gottlänningarnes styrka och de
stränder han kunde finna mest passande att lägga
till med en flotta, för att sköfla ön och Wisby,
hvartill en förrädisk borgare, en rik guldsmed, i
nämnda stad gifvit honom anledning. Emellertid
hade konungen en oloflig kärlekshandel med
landtdomarens fagra dotter. När Ung Hans
erfor detta, bestraffade han konungen med örfilar,
hvarefter denne for hem, men återkom året derpå
med en flotta och sköflade Gottland samt
eröfrade Wisby, då 12,000 tappra borgare stupade
och största delen af deras guld och silfver
bortröfvades, hvilket fyllde tre stora bryggkar.
Dessutom borttog han de tvänne namnkunniga stora
"Carbunkel-stenar", som voro inmurade i
Mariakyrkans torn och så kostbara, att jemngoda ej
funnos i verlden; de "lyste upp natten, likasom
solen lyser upp dagen", och sjöfarande sågo dem
på många mils afstånd ut i hafvet. All denna
röfvade skatt sjönk, vid Carlsöarne, med
skeppet som förde den, och mången har sedan
eftersökt skeppet, men aldrig funnit det.
Sorglig är berättelsen hos landtfolket om
landtdomarens unga dotter. För sin kärleks skull
till Waldemar förrådde hon sitt fädernesland,
följde honom till Wisby, smög sig förklädd in i
staden och skaffade fienden sådana råd och
underrättelser, som lände staden till förderf. Men
lämpligen, d. v. s. illa, lönade Waldemar hennes
tillgifvenhet; då han seglade bort med sina skepp
och den röfvade skatten, lemnade han henne
qvar, tvärt emot sina löften. Då föll den
öfvergifna i sina förbittrade landsmäns händer och
blef inmurad lefvande i det torn, som deraf
kallades Jungfrutornet, der hon så sorgligt afled.
Hansdotter, Anna, född 1684, var dotter af
en mycket rik handlande i Westervik, Hans
Andersson, och blef gift med öfverkommissarien
Anders Cederflycht. De båda makarne, som i
början af sitt äktenskap förde ett ganska lyckligt
och angenämt lif, bodde ömsom i Götheborg,
ömsom på den unga fruns egendom Helgerum,
nära Westervik. Emellertid hade fru Anna den
olyckan att vara utomordentligt svartsjuk och
hon plågade dermed sin man, som slutligen
ledsnade, så att kallsinnighet först och oenighet
sedan uppkom mellan dem. Under en resa till
lands, den de båda makarne en gång tillsammans
företogo, blefvo de så missnöjda med hvarandra,
att frun befallte kusken stanna, hoppade ur
vagnen, lät plocka alla sina saker derutur, samt
förklarade att hon nu för alltid gick att skiljas från
sin man, den hon aldrig mer ville återse.
Mannen å sin sida förklarade att han hade alls
ingenting deremot, och de öfverenskommo sålunda,
på stående fot, att ingendera skulle göra anspråk
på arf efter den andra. – Mannen dog först,
1747, och enkan lemnade all hans egendom åt
sonen Hans, som dock snart följde sin far i
grafven, 1748. Fru Cederflycht gjorde då de fattiga
till sina arfvingar. – Hon gaf år 1748 100,000
daler kopparmynt till inrättande af ett fattighus
i Westerviks stad. Samma år skänkte hon 3000
daler, samma mynt, till Westerums kyrka, i och
för Cederflychtska grafvens underhållande, samt
derjemte två större altarljusstakar af silfver. –
År 1750 gaf hon 12,000 daler kmt till
uppbyggande af en kyrka af sten åt Hallingebergs
församling, som dittills haft allenast en usel
träkyrka. – Hon var dessutom mycket god och
välgörande mot fattiga och behöfvande, men
efterlemnade, oaktadt alla sina gåfvor, så väl stora
som små, vid sin död, 1752, en ganska betydlig
förmögenhet, hvarom arfvingarne började en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
