Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hedvig. Så hette Magnus I Ladulås' älskvärda gemål - Hedvig Eleonora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
exemplarisk maka och moder, och hennes namn lefde
länge i välsignelse hos folket, af hvilket hon var
allmänt älskad för sitt goda hjertas och sina
stilla dygders skull.
Men hennes sednaste öden voro dock högst
beklagansvärda och kunna ej annat än i högsta
grad väcka vårt deltagande; ty vida mer hade
denna ädla drottning att bära af lifvets
sorgebördor, än som vanligen plär komma på en
dödligs lott. – Efter sin gemåls död, 1290,
hvilken hon bittert saknade, lefde hon länge – nog
länge, för att bevittna sina barns brottslighet och
deraf följande olyckor. Hon såg oenighetens
låga ständigt flamma mellan sönerne, kung
Birger å ena sidan och hertigarne Erik och
Waldemar å den andra. Hur skulle icke hennes
modershjerta lida vid alla de förfärliga uppträdena
mellan dem! Hon såg sina yngre söner, med
exemplet för ögonen af deras fader Magnus
Ladulås och hans bror, stämpla mot sin konung
och uppresa sig mot honom, samt, sedan en
skenbar förlikning försiggått, listigt lockas af den
krönte brodern i ett försåt, samt dervid fängslas
och med den mest barbariska grymhet hungras
till döds på Nyköpings slott. Hon såg Birger,
till ett välförtjent straff för detta oerhörda brott,
med förakt jagad från thron och rike, för att dö
i landsflykt och fattigdom, och slutligen sonsonen,
den tjugoårige prins Magnus, som intet ondt hade
gjort, blifva halshuggen (på Helgeandsholmen),
endast derför, att han var Birgers son och
såsom sådan möjligen skulle kunna göra anspråk
på kronan. – Alla dessa fasor nödgades den
arma drottning Hedvig öfverlefva, innan döden
lossade hennes själs bojor omkring 1325. –
Magnus Ladulås’ gemål, som af Afzelius, Ekelund,
Rosenhane och Fryxell kallas Hedvig, har i Biogr.
Lexikon blifvit kallad Helvig.
Hedvig Eleonora. Denna drottning, som i
vår historia har sin egen märkvärdighet, derför
att hon tvänne gånger – ehuru gemensamt med
riksens råd – förde regeringen, först under sin
sons, sedan under sin sonsons minderårighet, var
en prinsessa af Holstein Gottorp. Hennes fader
var den då regerande hertigen Fredrik III och
modern en sachsisk prinsessa, med namnet
Maria Elisabeth.
Denna drottning var född d. 23 Oktober 1636.
Hon hade en syster, blott ett år äldre än hon
sjelf. Båda två hade varit på förslag vid fråga
om val till Sveriges drottning. Carl X Gustaf,
som erhöll kronan "af Gud och Christina", såsom
det stod på kröningspenningen, hade redan
såsom kronprins, under en resa genom Holstein,
sett de båda prinsessorna Magdalena Sibylla och
Hedvig Eleonora, hvilka då ännu voro barn.
Då Christina nedstigit från thronen och dit
upplyftat sin kusin, ville hon äfven åt honom
välja en i hennes tycke passande maka. Hon
såg, på sin resa, den hon genast efter
thronafsägelsen anträdde, de båda unga prinsessorna,
hertig Fredrik III:s döttrar, och de behagade
henne, särdeles den äldre, Magdalena Sibylla,
om hvilken hon skref till sin kusin och
efterträdare. Denne hörde sig genast före i Gottorp
och fick ett gynnande svar, men var ännu
tvehågse om hvilkendera af systrarna han skulle
välja. Han lät hemta bådas porträtter och den
yngre, Hedvig Eleonora, föll honom mest i smaken.
Vare sig nu, att hennes anletsdrag behagade
den höge friaren mer än hennes systers, eller att
hans båda gunstlingar, Paul Würtz och Lorentz
von der Linde, hvilka han, för att underlätta
svårigheten vid valet, hade sändt ut, att taga de
båda originalerna i skärskådande,
sammanstämmande intygade, att Hedvig Eleonora var den
mest intagande af dem båda, eller ock rätt och
slätt derför, att Magdalena Sibylla hade den
oturen att hafva Christina till sin ifriga
förespråkerska – nog af – det blef på Hedvig
Eleonora, som Carl Gustafs val föll, och det till
hennes stora sorg, emedan hon redan var så godt
som förlofvad med hertigen af Mecklenburg, den
hon älskade och den hon nu måste för den
redan något till åren komne, korpulente och till
sitt yttre temligen obehaglige Carl Gustaf
försaka. Den sednare var ju konung, och för
honom talade politiken, som af inga hjertats
bevekelsegrunder låter sig öfverröstas.
Historien omtalar detta äktenskap såsom på
det hela ganska lyckligt, ehuru kärleken ej å
någondera sidan hade varit med vid dess
stiftande. Man påstår, att den förr så flyktige Carl
Gustaf skulle, alltifrån sin förmälning och ända
till sin död, varit sin gemål obrottsligt trogen,
samt att hon allt mer och mer fattat kärlek till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
