Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hedvig Sofia - Hegardt, Christina - Heijkensköld, Margaretha Charlotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En lindring i den husliga sorgen vann
hertiginnan Hedvig Sofia, då konung Carl tog sin
svåger med sig i kriget. Der afbröts också det
äktenskapliga missförhållandet genom hertigens
död. Han stupade i slaget vid Clissow den 19
Juli 1702.
Följande året började nya giftermålsspekulationer
yppa sig med förhoppningar om den
unga enkans ynnest. Ibland andra anmälde sig
kronprinsen af Hannover. Men Hedvig Sofia
tyckes nu hafva offrat nog åt politiska inflytelser
på hennes enskilda lefnadsöde. Hon vägrade,
ehuru blott med tidsutdrägt. Men deremot
lärer hon sednare hafva lemnat fritt lopp åt ett
tycke för en svensk undersåte, kammarherren
Olof Gyllenborg, den namnkunnige reduktionschefen
Jakob Gyllenborgs son. Detta tycke blef
ingen hemlighet. Tvärtom blef det kändt af hela
hofvet, och inga bemödanden syntes vara
mäktiga nog att afvända hertiginnan derifrån, eller
ens förmå henne att dölja sin känsla. En
mäktigare hand afbröt likväl plötsligen såväl
hertiginnans lidelse som hoffolkets och enkedrottningens
oro. Hertiginnan fick kopporna och blef,
under febern, genom oförståndig undfallenhet,
betjenad på ett sätt, som ökade faran, så att,
efter få dagar, hennes pröfningsrika lefnad
slutades den 11 Dec. 1708.
Det är bekant huru djupt hennes död gick
brodern till sinnes. Underrättelsen om hans
förlust ankom få dagar efter slaget vid Pultava, och
smärtan deraf öfvervägde känslan af den i
kriget lidna olyckan – till den grad, att
hjeltekonungen grät och yttrade, att "en förlorad
armé kunde ersättas; men hertiginnan var
oersättlig!"
Hennes efterlemnade ende son, Carl Fredrik,
var vid moderns frånfälle endast åtta år gammal.
Hans lefnad blef, i afseende på det politiska, ett
slags fortsättning af moderns förhållande. Han
motsåg, med förhoppningar, arfsrätten till
svenska kronan, förhoppningar, hvilka, likasom i
samma afseende moderns, icke blefvo uppfyllda. Han
hade icke ärft sin moders egenskaper, hvarken
de yttre eller inre, således hvarken behag, snille
eller mod.
Riksrådet Tessin berättar, att prinsessan
Hedvig Sofia skulle haft båda händerna af naturen
missbildade, i så måtto, att hon hade på
hvardera handen tvänne tummar, alltifrån första
leden till och med nageln. Hon hade dock från
första barndomen vant sig vid att, så mycket
möjligt var, dölja denna brist, eller rättare detta
öfverflöd, derigenom att hon mycket behändigt,
vigt och fort handterade allting med sina eljest
vackra, hvita och fina händer. – "Få menniskor",
tillägger Tessin, "kunde således märka denna
naturens öfverflödighet; men att hon var en
täck, angenäm och dygdig furstinna är allmänt
bekant."
Hegardt, Christina, var gift med grosshandlaren
Anders Knape, hvilken hade börjat sin
bana såsom sjöman, men dog som kapitalist d.
26 Okt. 1786. – Dessa makar, som voro barnlösa,
gjorde mycket godt och reste sig slutligen
en evinnerlig minnesstod i alla godas och
rättänkandes hjertan genom att – med sann
menniskokärlek och oegennytta – grundlägga ett
barnhus vid Gustafsbergs badinrättning nära
Uddevalla. Testamentet är af den 10 April 1772.
Grosshandlaren Knape och hans fru Christina
Hegardt skänkte dermedelst hela sin
förmögenhet till stiftande af ofvannämnda
välgörenhetsanstalt. Tjugofem barnhusbarn försörjas
beständigt på stället och uppfostras der. Vid
afflyttningen från barnhuset får hvarje barn nya
kläder, en bibel och 12 rdr 50 öre i penningar.
Dessutom meddelar stiftelsen årligen åt 95 utom
densamma vistande barn 25 rdr hvardera.
Heijkensköld, Margaretha Charlotta, dotter af
bergsrådet Detlof H., var ett fruntimmer som på
sin tid väckte mycket uppseende genom sina
långa och vidsträckta utländska resor. Hon var
en mycket rik fröken och då hon kom något till
åren och var fullkomligt oberoende, företog hon
sig det, som var mest förenligt med hennes smak
och önskningar, nemligen att resa och lära känna
främmande länder, folk och seder. Det var en
bland denna rika dams egenheter, att hon kunde
ömsom, alltefter som omständigheterna det
påkallade, vara enkel eller storartad. Rätt som
hon i kejsarestäderna Paris och Wien hade
uppträdt med rangens och rikedomens glans, som
för henne öppnade de förnämsta sällskapskretsar,
kunde hon i Italien sjelf helt anspråkslöst
i en jernkamin laga sin lilla middag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
