Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helga. En dotter af Amund Röriksson - Helin, Helena - Hellberg, Beata - Hernberg, Christina - Herwor. Sagan om denna prinsessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eriksson, 1358, i hans andra gifte. Helga hade
tvänne barn, Erik, som i början af 15:de
århundradet slöt Folkungaätten, och Margaretha, som
blef stammoder för grefliga ätten Lewenhaupt
och friherrliga ätten Lejonhufvud.
Helin, Helena, enkefru, testamenterade 1815
till Jakobs- och Johannis församling i Stockholm
3000 rdr rgs.
Hellberg, Beata. Menniskornas förtjenster,
liksom deras fel, äro af tusenfaldigt slag; så äro
äfven de derefter afpassade belöningarne och
straffen mångahanda. Till denna reflexion
föranledas vi vid tanken på det premium af 30 rdr,
som Wetenskaps-Akademien år 1781 tillerkände
hofmålaren Bolanders fru, född Beata Hellberg,
för det hon låtit tämja en elgoxe, så att han
var spak som ett vanligt husdjur.
Hernberg, Christina, gift, första gången med
theologie adjunkten Nils Svanström, andra
gången med domprosten i Upsala Johan Winbom,
afled 1824, 62 år gammal. – Hon stiftade,
medelst en gåfva af 3000 rdr rgs, år 1821, en
pensionsfond för behöfvande enkor och gamla ogifta
fruntimmer af ofrälse stånd. Medlen förvaltas
af Justitiekollegium och Förmyndarekammaren i
Stockholm. – Hela denna familj, främst
husmodern sjelf, lefde med en sparsamhet, som
ansågs gå till öfverdrift. Men den som närmare
kände förhållandet visste att det sammansparade
användes med stor frikostighet till ädla ändamål.
Sonen, professorn och prosten Winbom d. y.,
som knappt unnade sig sjelf snygga kläder,
underhöll i hemlighet fattiga kamrater, som i
Upsala erhöllo penninghjelp genom en i Stockholm
bosatt man, af hvilken man i sednare tider
erfarit förhållandet.
Herwor. Sagan om denna prinsessa,
drottning, sköldmö, eller borgjungfru är något dunkel
och svår att reda. Hon säges hafva blifvit
redan som barn fader- och moderlös, hvarefter hon
satt ensam på sin borg i skogen, egande intet
annat sällskap eller skydd, än en kämpe Ormer,
som varit hennes fosterfader, medan hennes båda
bröder, många år äldre än hon, redan voro ute
i verlden och hade förskaffat sig land och riken.
Den äldste af dem, Angantyr, hade gjort sin
yngre bror Lödur uppenbar orätt, i det han
vägrade att med honom dela arfvet efter deras
fader. Lödur sökte då hjelp hos sin morfader
Humle, Hunnernas konung, och denne lofvade
skaffa honom rätt mot den förstockade brodern.
Med en krigshär, den största man dittills
någonsin sett i Göthaland, drog Humle ut och
Lodur vid hans sida, till trakterna af Småland,
Blekinge och Skåne. Man tror att Humles här
och den, som anfördes af Angantyr,
sammandrabbat der staden Cimbritshamn nu är belägen.
Men den unga och sköna Herwor satt i det
högsta tornet af sin borg och såg öfver skogen
Mörkved den oräkneliga Hunnahären nalkas. Ett
ofantligt dammoln, som uppsteg i himmels sky,
tillkännagaf fiendens ankomst. Hon bad då
Ormer, sin fosterfader, gå ut för att göra sig
underrättad om hvilka de voro, som i fiendtlig
afsigt närmade sig. Men fastän Herwor erfor, att
det var hennes egen bror Lödur, påstod hon sig
dock vilja till sista blodsdroppan försvara sin
borg och sitt land. Hon härklädde sig derför,
tog svärdet i hand och begaf sig ut, döf för
Ormer, då han med tårar och böner sökte förmå
henne att stanna inne. Hon rusade, fattad af
stridslust, före honom, bortåt vägen, för att möta
de antågande fiendtliga kämparne, för hvilka
Humle och Lödur gingo i spetsen.
Ändtligen kommo de så nära, att hon kunde
se brodern, som vid åsynen af sin unga syster
skyndade fram till henne och uppmanade henne
att vända om från en skådeplats, hvilken säkert
skulle bli ganska blodig, enär man nu såg äfven
Angantyrs här nalkas.
Men Herwor svarade, att här vore hon
rådande och att hon ämnade försvara hvarje
tumsbredd af sin mark, hvarför hon genast utmanade
Lödur till strid på lif och död.
Men Lödur yttrade med själsbedröfvelse:
"Icke så, älskade syster! Jag törstar icke
efter ditt blod och har ej kommit för att deruti
söla mina händer."
Men den unga sköldmön ville ej taga
förnuft till sig och lyssna till broderns ord. Det
var henne nog, att han kommit som fiende in i
landet, i afsigt att bekriga sin broder Angantyr,
den Herwor höll mycket af. Det öfverkom henne
ett berserkaraseri och hon stod ej att öfvertala
till stillhet och lugn. Med båda händer fattade
hon sitt svärd och sporrade hästen, som hon red
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
