Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Munch, Lovisa - Müller, Caroline Friederike, född Halle - Müller, Louise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stift, och derigenom lemnat ett vedermäle af sin
mans både arbetsamhet och kärlek för
landsmäns minne.
Müller, Caroline Friederike, född Halle. En
på sin tid berömd lyrisk skådespelerska; född
1763, till börden danska; var gift med en
musikus Walther i Köpenhamn; gjorde 1781
bekantskap med den utmärkte violinspelaren
Christian Friedrich Müller, som var elev af Saloman
och anställd såsom kammarmusikus hos prins
Henrik af Preussen, samt, vid denna tid,
sångerskan Mara följaktig på en konstresa till
Köpenhamn. Fru Walther, som fattat böjelse för den
resande virtuosen Müller, lät, besegrad af sin
passion, skilja sig från sin man, för att kunna
få gifta sig med sin nya flamma. Då detta
förvägrades henne af danska konungen, flydde hon
med sin älskare till Stockholm, der de blefvo
vigda och anställda vid dervarande opera. År
1782 gjorde de en konstresa till England, der
de vunno stort bifall; återkommo 1783 till
Stockholm, der de ånyo engagerades på de
fördelaktigaste vilkor, Müller såsom förste konsertmästare.
Fru Müller, hvilken sedermera lär hafva skiljts
från sin andra man, vistades 1788 i Köpenhamn,
der hon dog 1827. I operorna Alceste, Armide,
Gustaf Wasa m. fl. firade hon verkliga triumfer.
Hennes f. d. andra man fortfor att vistas i
Stockholm, der hans särdeles vackra ton och föredrag,
synnerligast af Adagiot, tillvunno honom talrika
beundrare. Han dog 1809, vid 57 års ålder,
under konstresor i Ryssland.
Müller, Louise, född Nernst, bördig från
Rügen, der hennes far var läkare och der hon
med sin mor, sedermera blifven enka, i flera år
vistades i ett stift för enkor och ogifta
fruntimmer, halft andligt, halft verldsligt, blef på
1830-talet gift med den af alla så högt älskade och
värderade Daniel Müller, en tysk gartner, lika
kunskapsrik som han var anspråkslös, lika
kraftfull, då det gällde hans kall och hans vetenskap,
som han var i själ och hjerta god, då det gällde
honom personligen.
De båda makarne kommo mot slutet af
1830-talet öfver till Sverige, dit Müller blifvit
efterskrifven, såsom utmärkt skicklig i botaniken och
hortikulturen, och der han vid Botaniska
trädgården i Upsala började sin bana inom Sverige.
Hans vistande i den lärda staden blef emellertid
kort, emedan Stockholms Trädgårdsförening
erbjöd Müller att på förmånliga vilkor flytta till
hufvudstaden och mottaga vården öfver den stora
och vackra trädgården, som då var i sin början.
Efter ytterligare några få år tog dock Müller
afsked från denna sin befattning och köpte
Charlottenburg vid Reimersholm, nära Stockholm, ett
herrligt och naturskönt ställe, der han
hoppades få vara stilla till döddagar.
Annorlunda hade dock Försynen beslutat.
Daniel Müller blef ånyo kallad till Upsala och
Botaniska trädgården, denna gången såsom
direktör för densamma, eller, såsom det benämnes,
orangör, egentligen örtagårdsmästare, på det gamla
klassiska språket. – Så väl Müller som hans fru
stretade länge emot denna förflyttning till en
annan ort; ty de trifdes så väl i Stockholm och
på sitt förtjusande Charlottenburg. Men
ingenting hjelpte: upsalienserna, med professor Fries
i spetsen, voro envisa, helst de understöddes af
en ännu högre autoritet, den dåvarande
akademikansleren, Sveriges och Norriges kronprins,
sedermera konung Carl XV, som lofvade att
Müller, om han bifölle H. K. H. kanslerens, så väl
som hela akademiens, önskan, skulle få betinga
sig sjelf sina lönevilkor, såsom han också gjorde,
deribland i första rummet var en lifstidspension
åt hans hustru, i fall hon öfverlefde honom. –
Ack!... hans bortgång skedde blott alltför snart.
Daniel Müller afled, endast några och fyrtio
år gammal, i den 1857 i Upsala förfärligt
rasande koleran, der han var det trettonde offret
inom ett och samma hus, sedan han, en
menniskovän i ordets vidsträckta mening, hade
slösat både tid och krafter på vårdandet af
fattiga sjuka och slutligen, klen och sjuklig som
han alltid var, dukade under för
öfveransträngningen. – Få menniskor hafva vid sin
bortgång ur tiden varit så allmänt och så uppriktigt
saknade, som han i alla hänseenden det var. –
"Han var", yttrade en af hans vänner, "stark
som en man och from som ett barn", och aldrig
har väl något omdöme varit sannare än detta.
Om fru Louise Müller torde det vara nog
att till hennes beröm säga, att hon var Daniel
Müllers i allo värdiga maka. Också har väl
sällan något äktenskap varit enigare och lyckligare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
