Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordenflycht, Hedvig Charlotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aflidnes bortgång och öfver sin försvunna paradisiska
sällhetsdröm, hvilka sorgeqväden hon emellertid
samlade och af trycket utgaf, under titel af:
"Den sörjande Turturdufvan".
Härigenom fästades så småningom den större
allmänhetens, ja, hela Sveriges uppmärksamhet
på den sörjande unga enkan, åt hvilken man ej
kunde annat än egna det djupaste deltagande,
tillika med det lifligaste intresse.
Ändtligen ledsnade hon dock vid den
landtliga fristaden. Hvem kan också beständigt sitta
ensam och sjunga sorgeqväden? – Det säges
väl, att giktkrämpor, dem hon under
skeppsbrottet ådragit sig, tvungo henne att lemna
landsbygden och flytta till hufvudstaden, der hon hade
bättre tillgång på läkarevård; men mest lärer
hon dock blifvit dertill föranlåten af lockelser
utifrån. Man hade sändt henne en mängd bref,
och knappt spridde sig ryktet om hennes
anländande till Stockholm, förrän en hop
litteratörer gjorde henne sina uppvaktningar. Snart
stadfästades hennes litterära rykte genom
utgifvandet af ett slags journal, kallad "Qvinligt
Tankespel af en Herdinna i Norden", samt tvänne
andra värderika arbeten: "Tankar om Skaldekonstens
Nytta" och "Det frälsta Svea".
Hade fru Nordenflycht förr lefvat
undangömd och ensam, så blef det lif hon hädanefter
förde en fullkomlig motsats till stillhet och
ensamhet. Alla utmärkta män täflade om hennes
bekantskap och nästan trängdes i hennes boning,
och snart stiftades af denna vittra krets och
under den frejdade skaldinnans ledning sällskapet
Utile Dulci, der hon sjelf lyste såsom solen och
der man hade outsägligt angenämt, på samma
gång som man skärpte sitt förstånd och
utvidgade sina kunskaper.
Så fortgick det i många år och fru
Nordenflycht, "Herdinnan i Norden", såsom hon nu
allmänt kallades, qvarstod alltjemnt på höjden af
sitt skalderykte, tills en olycka, beklaglig, derför
att den var ohjelplig, utsläckte hennes lif, på
samma gång som den kastade – om icke åtlöjets,
åtminstone ömkans skugga öfver hennes namn
för everldliga tider.
I det af henne, tillsammans med de då unga
skalderna, grefvarne Creutz och Gyllenborg, jemte
flera andra, stiftade vittra samfundet Utile Dulci
invaldes äfven en ung, intagande man,
agronomen, eller, såsom det då benämndes, ekonomen
Johan Fischerström, presenterad af fru
Nordenflychts kusin och bäste vän Klingenberg. I denne
Fischerström, som visserligen var ovanligt
vacker och hade ett intagande sätt samt var af
naturen rikt utrustad på hufvudets vägnar, ehuru
vida underlägsen den ryktbara skaldinnan,
förnämligast i år – ty han var visst tretton år
yngre än hon – förälskade sig den några och
fyratioåriga enkan på ett sätt, som kostade henne
lifvet. Ty då hon, sväfvande mellan hopp om
genkärlek och fruktan för kallsinnighet å hans
sida, ändtligen fick veta, att hennes kärleks
föremål var en annans fästman, grämde hon sig så
djupt, att en all glädje, allt hopp, all
lefnadsnjutning dödande melankoli blef följden af den
olyckliga visshet hon nu erhållit. Länge hade
hon invaggat sig i den illusionen, att den
beundrans gärd den unge mannen egnade hennes
ovanliga snille och intellektuella tjusningsförmåga
möjligen kunde vara kärlek, ehuru ett aggande
tvifvel emellanåt uppstod. Nu visste hon huru
det var ... visste att han för alltid var förlorad
för henne ... att han stod utom gränsen af
hennes trollkrets. Sorgen öfver denna försmådda
kärlek ökade sig dag från dag, så att skaldinnan
slutligen för alltid öfvergaf Stockholm, jemte den
vittra krets, hvilken dittills utgjort hennes
käraste tidsfördrif. Hon skaffade sig åter en liten
fristad på landet, denna gången ett litet torp
vid Skokloster, kalladt Qvarnlöten, men som hon
omdöpte till Lugnet, och dit hon nu med ens
flyttade, i hopp att der finna läkedom för sitt
hjertas djupt svidande sår.
Men äfven nu gäckade henne hoppet, äfven
här förföljde henne grämelsen öfver hvad hon
önskat och ej kunnat ernå. Hennes själsvånda
förvärrades till den grad, att den slutligen blef
hennes förstånd öfvermäktig. Utan styrka att
bära en lefnadsbörda, som – hon inbillade sig
det åtminstone – blifvit henne alldeles för tung,
hoppade hon i sjön, under en promenad i sin
trädgård vid Lugnet. Någon i närheten gående
varsnade detta och man skyndade att draga upp
henne. Hon upptogs väl med lifvet, men
öfverlefde endast i tre dagar det kalla badet.
Hennes dödsdag var den 28 Juni 1763. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
