Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noring, Helena Margaretha - Nornor - Northun, Lovisa - Nyberg, Julia Christina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det hände ej sällan då, säger berättaren af dessa
fakta, att när professorns anspråkslösa åkdon
stannade vid professorskans port, fann han hela
våningen strålande af ljussken och hörde en grann
musik ljuda ända ner på gatan. Der kunde då
vara bal, konsert, eller någon annan förlustelse
för gäster, hvaraf hela bostaden var fullproppad,
deribland många funnos, dem professorn sjelf
icke kände.
Straffet för hans, för en man alldeles
oförlåtliga svaghet skulle dock en gång följa. I
stället att göra föreställningar mot hustruns slöseri
och draga in på hennes dåraktiga utgifter, hade
Dahl börjat sätta sig i skuld, lånade sedan allt
mer och mer, lånade och krånglade, tills han
slutligen var alldeles nedsänkt i skulder och
måste göra cession, hvaröfver han grämde sig så
mycket, att han ådrog sig en tärande sjukdom,
och dog derpåföljande året. Aldramest hade han
grämt sig öfver, att han dragit olycka öfver
mången vän och slägting, som godtroget lånat
honom penningar.
Fru Dahl, som i 14 år öfverlefde sin man,
framsläpade derunder med sina barn ett ytterst
eländigt lif, fullt af fattigdom och umbäranden.
Hon angreps slutligen af en så svår nervsjukdom,
att den urartade till monomanie, hvarunder hon
inbillade sig, och det på fullt allvar, att hon hade
en thépanna i sin mage. – Hon dog 1823.
Nornor. Ödets tre gudinnor hette, enligt våra
nordiska myther: Urd (det förflutna), Werdandi
(det närvarande) och Skuld (det tillkommande).
De voro sköna, men ytterst allvarliga, och hvad
de en gång beslutat, kunde aldrig ändras eller
återtagas. Sjelfva gudarne voro underkastade
deras makt och kunde mot deras domar ingenting
uträtta. Deras boning var vid den roten af asken
Ygdrasil, hvarest Mimers brunn var belägen.
Hvarje dag öste de vatten ur den heliga
brunnen och stänkte på Verldsträdet, så att det icke
skulle förtorka, hvarefter de beströko dess stam
med hvit lera, för att bevara den från förstörelse.
Alla menniskors öden bestämdes af Nornorna,
och de voro således en personifiering af det
obevekliga ödet.
De gamle antogo ock ett annat slags
Nornor af mindre betydenhet. En del af dem
infunno sig, när ett barn föddes, och bestämde
eller snarare förutspådde dess kommande öden.
Dessa lägre Nornor, som äfven kallades Valör,
voro dock af tvänne slag, onda och goda. De
förra vållade olycka, sorg, bekymmer och
motgångar af alla slag; de sednare deremot beskärde
lycka, rikedom, ära, utmärkelse och all slags
framgång.
Northun, Lovisa, donerade 1826, som
enkefru Bergsten, 3750 rdr rmt, som skulle användas
till pensioner åt enkor och döttrar efter aflidna
komministrar, adjunkter, rektorer och kolleger i
skolor. Fonden står under Stockholms stads
Konsistorii förvaltning.
Nyberg, Julia Christina, föddes den 18 Nov.
1785 på Skultuna messingsbruk i Westmanland,
der hennes far, Pehr Svärdström, var inspektor.
Vid 13 års ålder förlorade hon sina föräldrar,
men brukets egare, Adlerwald, en högt bildad
man, intog deras ställe, blef den unga flickans
förmyndare och välgörare, och skickade henne
år 1800 till Stockholm, der hon insattes i
pension hos franske markisen Dariès, hvilken i
hufvudstaden inrättat en bokhandel och en
läroanstalt för franska språket. Redan som ung
röjdes hos henne ej blott kärlek för vitterheten,
utan äfven anlag för dess yrken; men hon öfvade
dem endast för eget nöje, emedan hennes anlag
voro förenade med det för den sanna förmågan
karakteristiska draget: misstroende till egna
krafter. Först sedan hon 1809 trädt i äktenskap
med kramhandlaren i Stockholm Asping, men
nödgades genom en laglig skiljsmessa låta
upplösa detsamma, emedan de båda makarnes lynnen
föga öfverensstämde, framkallade denna
omständighet hennes sångmö till offentligt lif, och hon
uppträdde i Poetisk Kalender år 1817 med några
klagande sånger. Det bifall, dessa vunno,
förmådde henne att fortfara på den beträdda
banan, och hon inlemmade flera bidrag både till
Poetisk och Opoetisk Kalender, samt till några
tidningar, hvarvid hon alltid undertecknade sig
Euphrosyne, hvilket sedan förblifvit hennes
skaldenamn, äfven då hon utgaf sjelfständiga arbeten
eller samlingar af sådana. Den första af detta
slag utkom år 1822, under titel: "Dikter af
Euphrosyne", hvarpå följde ett dramatiskt poem:
"Vublina". År 1828 utgaf hon "Nyare Dikter",
1832 "Samlade Dikter", 1840 "Sylfiden" och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
