Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstjerna, Christiana Juliana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som troligen var en följd af den nedslående
känslan af fruktlösa bemödanden för församlingen.
En dag kom han in till grefvinnan Dohna, som
bodde i Wrangelska huset, der äfven Bergius
hade sin kyrka och sina boställsrum, och
klagade bittert att han icke gjorde sin pligt hvarken
mot Gud eller församlingen. Grefvinnan, i hvars
hus han mycket hade umgåtts, tog till hjelp sin
brorsdotter, fröken Christiana Juliana Oxenstjerna,
ett fruntimmer af ovanlig bildning och mycken
beläsenhet i Skriften, för att "tala honom det
ur hufvudet"; fröken hade den föregående
natten haft en dröm, att hon såg Bergius ligga i
dödsnöd och beklaga sig mot henne, att hon lät
honom dö i vanvård; – hon gjorde nu sitt bästa, men
hans ångest var så stor, att han ingen tröst ville
behjerta. Bergius begaf sig derpå till ett annat
hus, der man alldeles icke förstod sig på hans
tillstånd, trodde till en början att han hade på
sitt samvete någon svår synd, som han icke ville
bekänna, och ansåg honom sedermera för
vansinnig. Ett helt år tillbragte han till det mesta
under tystnad och tårar, hvarefter hans tillstånd
började så vida förbättras, att han någon gång
talade med dem som besökte honom. Fröken
Christiana erhöll då det uppdrag, att lemna
honom penningar ifrån den välgörande drottningen,
och på hans värdinnas anhållan gick hon in till
honom, fann honom obenägen att inlåta sig i
samtal och ganska bedröfvad, men utan tecken
till galenskap. Hon erinrade sig då åter sin
dröm och började betänka, hvad som kunde vara
att göra. Hon skref honom sedermera till och
sökte uppmuntra honom att slå alla inbillningar
ur sinnet, unna sin kropp den skötsel, som Gud
oss befaller och naturen erfordrar, och för sin
själ hemta tröst af Guds nådelöften. Tveksam
och orolig, svarade han efter något besinnande,
upptäckte sitt bekymmer och beskref sitt
tillstånd rätt ynkligt. Fröken Christiana hugnade
honom ytterligare med bref, och på hennes
uppmaning återflyttade han till sina boställsrum vid
franska kyrkan d. 30 Nov. 1689, sedan han "i en
obeskriflig ångest och jämmer suttit i det förra
huset ifrån d. 12 Nov. 1688".
Bergius såg nu oftare fröken Christiana;
ännu blödig och svag, tacksam och undergifven
sin räddarinna, företog han ingenting utan
hennes råd; tillgifvenheten växte till kärlek.
Förgäfves bemödade han sig att öfvervinna denna
böjelse, som i anseende till hennes höga börd
syntes möta oöfvervinneliga hinder; han ansåg
henne såsom sin skyddsengel, han trodde sig
blifva både timligt och evigt lycksalig, om han
fick uppbyggas genom hennes umgänge; han
hoppades, att den högaktning hon ofta yttrat för
presteståndet, framför andra stånd, skulle komma
äfven honom till godo, och han vågade öppna
för henne sitt hjerta. Hon blef förfärad, bad
honom utrota dessa tankar, föreställde honom,
huru hon skulle blifva förtalad och han hatad,
om något sådant märktes, och flydde honom så en
lång tid. Bergius föll då åter i svårmodighet, och
fröken Christiana hörde det med deltagande. –
Sjelf satte hon föga pris på den yttre glans, som
tillhörde hennes börd; helst sysselsatte hon sig
med andaktsöfningar, med läsning af bibeln och
andra uppbyggliga skrifter; i sitt hjerta var hon
rörd och ej obenägen för Bergii förslag, men å
andra sidan fann hon, att hennes höga slägtingar
aldrig skulle samtycka till ett sådant giftermål
och att hon aldrig skulle kunna ingå en sådan
förening utan att slita de kära blodsbanden.
Ja, hon fruktade till och med, att ett sådant
äktenskap torde innebära någon synd och förargelse,
så mäktig var den tidens fördom äfven öfver
henne, oaktadt hennes ädla tänkesätt och
upphöjda bildning. Tvänne prester, som i tysthet
rådfrågades, afgåfvo utlåtanden, hvilka syntes
undanrödja dessa betänkligheter, och Luther,
hvars skrifter, näst bibeln, hon flitigast läste,
hade yttrat: "I längden lärer det ej räcka till
att gifta idel adel med adel. Om vi än för
verlden äro olika, så äro vi dock för Gud alla lika,
Adams barn, Guds kreatur, och är ju en menniska
den andra värd." Ännu något tveksam, svarade
hon ändtligen Bergius, att hon alldeles icke
ville öfvergifva sin faster, så länge denna vore i
behof af hennes skötsel, eller låta henne veta
det, emedan hon, efter verldens manér, skulle
tycka henne bli olycklig och deröfver bedröfva
sig; kunde han emellertid vända sitt hjerta till
någon annan, gjorde han bättre; i annat fall
skulle hon, när omständigheterna det tilläto, taga
honom, så framt ingen kunde öfvertyga henne
att hon dermed gjorde "synd eller ärgelse", och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
