Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pallavicini, Regina Margaretha - Papegoja, Elisabeth - Parr, Margaretha Hedvig von - Pasch, Ulrika Fredrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
P.
Pallavicini, Regina Margaretha, härstammade
från en förnäm italiensk ätt, af hvilken en
afkomling var doge i Genua, flera af samma ätt
voro kardinaler, hertigar, generaler m. m. De
utgrenade sig sedan i England och Frankrike, från
hvilket sistnämnda land den svenska grenen lär
hafva under Ludvig XIV:s tid hitkommit, enligt
Biografiskt Lexikon; men enligt Anreps Ättartaflor
var fadern en genuesik adelsman, Jacopo
Pallavicini, som för religionsförföljelse flyktade från sitt
fädernesland, blef handlande i Stockholm och gift
med Magdalena Toutin. Regina blef 1740 gift
med prosten och theol. doktorn Axel Johan
Lindblom, som dog 1797 och var den siste prestman
i riket, som brukade långt skägg. Hon dog 1793,
vid 80 års ålder, sedan hon varit blind i elfva
år. Hon ligger begrafven i Odensvi kyrka,
bredvid sin man. Af hennes tvänne söner blef den
ene, Jakob Axel, erkebiskop, den andre, Lars
Axel, lagman och adlad.
Papegoja, Elisabeth, var dotter af
ryttmästaren vid Adelsfanan Brynte P. Om fröken
Elisabeth veta vi ej annat märkligt, än hennes något
besynnerliga, men dock adliga namn, samt att
hon blef 101 år gammal, ty hon var född 1673
och dog 1774, och den sista af adliga ätten
Papegoja.
Parr, Margaretha Hedvig von, dotter af
churbrandenburgska öfversten Dominicius von P. och
Christina Björnram. Då hennes far dog, kom hon
med sin moder till Sverige, innan hon ännu var
ett år gammal, och blef härstädes uppfostrad.
Hon föddes 1620 i Schlesien, blef först gift med
öfversten för ett tyskt regemente i svensk sold
Daniel Ouvris, som dog 1652; sedermera blef
hon, 1656, i Marck-Brandenburg gift med
fältmarskalken, friherre Simon Grundel Helmfeldt.
År 1681 blef hon hofmästarinna för prinsessan
Hedvig Sofia, men lemnade denna befattning året
derpå och dog 1686 i Stockholm. – Den 3
November 1683 testamenterade hon 20,000 riksdaler,
hvaraf 2000 till Wadstena krigsmanshus, 1000 till
hospitalet vid S:t Jakobs kyrka i Stockholm samt
17,000 till stipendier vid Upsala universitet. Dessa
stipendier kallas de Helmfeldtska och förvaltas
af Sockholms magistrat. Vidare gaf hon 6000
daler kopparmynt till underhåll af sin familjgraf
i S:t Nikolai kyrka i Stockholm. Till dessa
20,000 riksdalers kapital voro anslagna ett hus
vid Drottninggatan, de holländska strögodsen, och
hvad som sedan felades, skulle fyllas af hennes
fordringar. Huru intresset och inkomsterna af
detta testamente vederbörligen skola förvaltas,
föreskrifves i ett af konungen utfärdadt
reglemente, dateradt högqvarteret i Ruvitz den 23
Mars 1705.
Pasch, Ulrika Fredrika, dotter af
porträttmålaren Lorentz P. d. ä. och syster till Lorentz
P. d. y., hvilken målat de flesta porträtter af
landtmarskalkarne på Riddarhuset. Hon föddes
d. 10 Juli 1735, hade utmärkta anlag för
målarekonsten och skulle kanske, under lyckligare
omständigheter, deri gått ganska långt, men
hennes faders behof tvungo henne att egna sin flit
åt deras afhjelpande, och efter hans död slöt
hon sig såsom en moderlig vän till sin yngre
syster, hvars ledarinna hon blef, dervid biträdd
af sin just då till fäderneslandet återkomne
äldre broder. Så lefde dessa tre syskon i endrägt
och kärlek tillsammans i ett hus i 30 år. De
biträdde och understödde hvarandra icke blott i
fyllandet af de materiella behofven, utan äfven i
dem som deras talang medförde. De råd,
upplysningar och rättelser Ulrika erhöll genom
broderns högre förmåga och insigter, vedergällde
hon derigenom, att hon på hans porträtter
fullbordade utarbetandet af de många spetsar,
broderier och andra prydnader, som tillhörde den
tidens drägt, men hvilket enformiga
handtverksarbete måste förefalla den genialiske konstnären
tröttsamt. Hon, den milda och anspråkslösa,
förlorade deremot icke tålamodet, lika litet som
hon förlorade det glada lynnet, ehuru dess
tillräcklighet ofta pröfvades. Tack vare hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
