Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Signe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tala med jungfru Signe, släppte honom in i
borgen. – Inkommen i skön Signes jungfrubur neg
han sedesamt, sade sig vara en skeppsbruten
konungadotter och bad att få bli upptagen bland
prinsessans tjenstemör.
Då den tidens gästfrihetslagar strängt
förbjödo att spörja en resande efter namn och
hemvist, så vida han sjelf icke frivilligt yppade dem,
föll det icke heller Signe in att fråga den
förmenta flickan hvilken hon var och hvarifrån hon
kom. Hon ömmade för den olyckligt vilsekomna
och gaf henne gerna en plats bland sina tärnor.
Nu skulle Hagbart sy, men hans
ohågsamhet och brist på fallenhet för detta göromål
ådrogo honom anmärkningar af de unga
flickorna. Visan säger härom:
"Alla sutto, stolt Signe litens mör,
De hade söm på knä,
Förutan Habor kungason:
Han skar ut rosor af trä.
Alla sutto, stolt Signe litens mör,
De sydde det bästa de kunde,
Förutan Habor kungason:
Han lekte med nål i munne."
En bland tärnorna anmärkte, att hon aldrig
sett en tjenstemö hafva "två djerfvare ögon",
hvilket visst icke var underligt, då Hagbarts ögon med
eldig och förälskad blick följde Signes alla rörelser.
Ändtligen blef det slut på första dagen och
man begaf sig till hvila. Prinsessan hade, enligt
den tidens enkla seder, till sofrum en
loftkammare, belägen en trappa högre upp än frustugan,
der hon om dagarne vistades med sina tärnor.
I denna kammare skulle hvarenda natt tvänne
af dessa flickor sofva, tillika med Signe, som af
ren godhet mot den nykomna, hvilken var så
obekant med dem alla, förordnade att just hon
skulle vara en af dem, som sofvo i den unga
herrskarinnans kammare.
Sagan berättar nu, att Hagbart skulle, vid
afklädandet, hafva lyckats smyga sina under
qvinnodrägten dolda vapen under hufvudgärden till sin
bädd, dock icke så alldeles oförmärkt, att icke
den spejande tjenstemön blifvit det varse.
Under natten, då denna låtsade vara försänkt i
djupaste sömn, fann den förmenta resande flickan
tillfälle att af Signe, som låg vaken, genom
hviskningar utleta, om det ej vore någon yngling, till
hvilken hennes håg stod. Utan förbehåll erkände
då Signe att hon fann ingen värd hennes kärlek,
förutom den norske konungasonen Hagbart, som,
då han hörde detta, genast för henne yppade
hvem han var.
Den bestörta ungmön förebrådde honom då
det mer än dristiga steg han tagit och sade att
de båda vore olyckliga, om man i hennes
kammare öfverraskade en karl. Hagbart menade
dock att han med sitt goda svärd nog skulle
försvara både sig och den älskade.
Men tjenstemön, som om qvällen hade sett
honom smyga sina vapen under hufvudkudden
och som i visan benämnes "den falska tärnan",
sof icke, utan lyssnade på hela samtalet.
Medan prinsen hviskade vid prinsessan, fick tärnan
tillfälle att i mörkret bortstjäla både svärdet och
brynjan, och så snart dagen började gry,
"axlade hon sin kappa" (som det heter) och begaf
sig, vigtig genom den stora nyhet hon hade att
framföra, till konungens sofrum, der hennes
sqvaller med mycken välvilja upptogs.
Kung Siwar, förtjust öfver att nu ega i sina
händer den han på jorden mest hatade,
skyndade, åtföljd af några i hast beväpnade kämpar,
till prinsessans sofkammare, brinnande af begär
att fånga sin fiende.
Då det bultades på dörren, blef Signe rädd;
men Hagbart sökte lugna henne, i det han grep
efter svärdet och brynjan. Dock, o ve! – de
voro borta och med dem alla medel till försvar.
Visan berättar visserligen huru Hagbart med sina
ungdomliga näfvar dödade en hel hop af
kämparne, hvilka, efter att hafva söndersparkat
dörren, våldsamt inträngt i rummet. Men detta
kunde dock ej förslå. Den raske ynglingen blef
öfvermannad, släpad utför trapporna, ner i
trädgården, och derstädes upphängd i ett högt träd,
just midt emot vindögat (fönstret) till Signes
jungfrubur.
När den unga flickan såg Hagbart hänga,
blef hon så förtviflad, att hon tände eld på
jungfruburen. Från den improviserade galgen
skyndade man då till jungfruburen, i afsigt att släcka
elden; men lågorna hade redan så gripit omkring
sig, att all räddning af Signes lif var omöjlig.
Det omtalas vidare, huru Siwar, vid det han
så ömkligt förlorade sitt sista barn, sin enda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
