Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigrid Storråda - Sigrid den Fagra - Sigrid Wasa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu skulle han dock röna hur det var
beskaffadt med Sigrids kärlek, hvarom han trott
sig så säker. Fåfängan hade förestafvat henne
den roll hon om hösten spelat: hon hade endast
velat se Harald för sina fötter, för att kunna
triumfera öfver honom. Nu var denna hennes
önskan uppfylld och hon afvisade honom med
krossande förakt.
Man skulle väl tycka att Haralds kärlek häraf
bordt afkylas; men – långt derifrån. Den
fortfor såsom förut. Den förälskade mannen
återkom för tredje gången till Sigrid i samma ärende
och med hopp att dock slutligen kunna beveka
henne.
Till Haralds blygd måste man dock bekänna,
att girigheten hade lika stor del i denna
enträgenhet, som kärleken. Sigrid hade stora
skatter, dem hon fått af sin fader. Dryckeskärlen på
hennes bord voro af silfver och guld, lakan och
täcken på gästbäddarne voro broderade med äkta
perlor och kantade med breda guldfransar.
Händelsen gjorde, att, på samma gång som
Harald, inträffade denna gång hos Sigrid en
annan friare, konung Visavaldur från Gardarike
(Ryssland). Drottningen undfägnade dem båda
på bästa sätt, och visade sig utomordentligt
älskvärd. Men, om aftonen, sedan de efter den
rikliga välfägnaden tungt insomnat, lät hon tända
eld på byggningen, hvari de sofvo, under
yttrande att: så ville hon lära småkonungar att fria
till en stor drottning. – Somliga häfdatecknare
påstå, att det var sju konungar på en gång, som
sålunda jämmerligen omkommo; men vi tro på
dem som uppgifva endast tvänne.
Och ändå – skulle man väl kunna tro det?
– fick denna furie ännu flera friare, bland dem
den mycket berömde konung Olof Tryggvason
från Norrige. Honom fann hon ändtligen värd
sin hand och svarade ja på hans anhållan. Men
som kristna läran redan vid den tiden var i
Norrige införd och Olof Tryggvason antagit den,
önskade han att äfven Sigrid skulle låta döpa
sig. Härtill nekade hon dock bestämdt, under
spe och hån. Då blef Olof så förtörnad, att
han slog henne i ansigtet med sin handske,
kallande henne en "hednisk hynda".
Att kung Olof och drottning Sigrid från den
stunden blefvo hufvudfiender inses lätt, och han
undgick hennes omedelbara hämnd endast
derigenom, att han ögonblickligen reste sin väg.
Men, gömdt är icke glömdt, säger ett
gammalt ordspråk, och fastän Olof trodde sig fri från
alla efterräkningar, fick han dock – ehuru först
efter många år – erfara att en hämndfull qvinna
aldrig förlåter.
Sigrid, som slutligen hade förmält sig med
den danske konungen Sven Tveskägg gaf, efter
några års äktenskap, denne ingen ro, förrän han
samtyckte att, i förbund med hennes son af
första giftet, Olof Skötkonung, som emellertid
blifvit stor, anfalla Olof Tryggvason med ett krig,
hvilket blef ganska långvarigt och deruti den
norske konungen slutligen stupade.
Sigrid den Fagra. Så kallades en ung flicka,
i hvilken Birger Jarls yngre broder, Bengt af
Ulfåsa, förälskade sig och som han tog till
hustru, utan att förut derom tillspörja sin förnäma
slägt, hvars alla medlemmar blefvo alldeles utom
sig vid underrättelsen härom, menande, att Bengts
giftermål med en flicka af ringa härkomst (ty
så var Sigrid) aldrig skulle vara giltigt, utan att
han måste tvingas att upplösa det och förskjuta
denna simpla telning, som så oförsynt blifvit
inympad på den ädla stammen. – Sjelfva Birger
Jarl delade denna åsigt och skickade, till bevis
på sitt förakt, den nya svägerskan till present
en klädning af det aldra dyrbaraste tyg, men
hvars mellersta framvåd var af gröfsta vadmal.
Men lagman Bengt skickade klädningen tillbaka,
då den simpla vaden befanns helt och hållet skyld
af ädelstenar, guld och perlor. – Då red jarlen
sjelf i vredesmod till Ulfåsa, för att lexa upp
sin bror, men lagman Bengt var för tillfället icke
hemma, utan jarlen emottogs och välkomnades
af Sigrid, som gjorde det på ett så okonstladt
och intagande sätt, att jarlen, helt förtjust, slöt
henne i sina armar, utropande: "Hade min
broder detta ogjordt, så ville jag göra det sjelf."
Derefter försonades bröderna, och den sköna
Sigrid, som var lika älskvärd, dygdig och ädel till
sitt inre, som hon var behaglig och intagande
till det yttre, blef snart väl upptagen i hela
slägten.
Sigrid Wasa, Erik XIV:s dotter med
Catharina Månsdotter, var född före äktenskapet, men
blef, likasom hennes bror Gustaf, vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
