Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sofia Albertina - Sofia Magdalena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
års ålder, ehuru i det land, den stad, som sett
henne födas, dock alldeles ensam i en för henne
främmande familj. Hon, den sista af Wasahuset,
hade ju bevittnat så många hvälfningar, så många
skiften, så många förändringar och så många
oroligheter inom detta furstehus. Hon hade sett
afund och tvedrägt söndra de hjertan, som,
förenade genom blodets band, äfven hade bordt
vara det genom vänskapens. Hon hade sett
förtroenden svikas, kärlek bytas i hat, falskhet och
list smyga sitt gift bland glädjens blommor. Hon
hade sett mest alla sina anförvandter dö, hade
sett sin ende brorson med maka och barn
drifvas i landsflykt och – hon, hon stod ännu qvar,
den ensamma – den sista! En enda tröst fann
hon dock i den ädelmodiga uppmärksamhet,
hvarmed hon bemöttes af den högsinnade främlingen,
kronprinsen Carl Johan.
Bland alla förluster smärtade henne dock
mest – enligt hvad man har anledning tro –
förlusten af hennes yngste bror, hertig
Fredrik, som dog i sin kraftfullaste ålder.
Efter honom ärfde hon slottet Tullgarn, det hon
vid sin död testamenterade åt kronprinsen Oscar.
Men åt prins Carl, sedermera konung Carl XV,
skänkte hon sitt vid Gustaf Adolfs torg i
Stockholm belägna palats, som Gustaf III låtit åt
henne uppbygga alldeles lika med kungliga
operahuset.
Sofia Albertina var mild och välgörande, god
mot sin omgifning, stilla till lynnet, fördragsam
och tålig. Hon lefde under de sednare åren
mycket indraget och roade sig med handarbeten,
hvari hon var särdeles skicklig. – Det var år
1829, d. 17 Mars, som prinsessan afsomnade, i
sitt palats i Stockholm, 75 1/2 år gammal.
Crusenstolpe anför i sitt arbete "Morianen",
sjette delen, pag. 644, att när prinsessan Sofia
Albertina för evigt tillslöt sina trötta ögon hade
hon i 58 år öfverlefvat sin far, i 47 år sin mor,
37 år sin äldste bror, 25 år sin yngste bror, 16
år sin svägerska och omkring 11 år sin
mellerste bror och dennes gemål.
Det berättas att Sofia Albertina var nära
att bli förmäld med konung Stanislaus i Polen,
men att förslaget afböjdes af Stanislai systrar,
som på honom utöfvade stort inflytande, hvilket
de fruktade att förlora.
Sofia Magdalena var dotter af den danske
konungen Fredrik V och hans gemål Lovisa af
England. Född i Köpenhamn d. 3 Juli 1746,
blef hon redan i April 1751 förlofvad med den
svenske prinsen Gustaf (sedermera konung
Gustaf III), äldste sonen till dåvarande kronprinsen
af Sverige Adolf Fredrik och dennes gemål
Lovisa Ulrika af Preussen. Denna förlofning
mellan en prins om fyra år och sju månader och
en prinsessa en månad äldre firades, så väl i
Stockholm som i Köpenhamn, under stora
högtidligheter.
Men det svenska kronprinsparets hjertan
blödde af smärta och deras sinnen glödde af harm
öfver den egenmäktighet rådet härvid hade
utöfvat. Ty det var från detta, icke från dem sjelfva,
som förslaget hade utgått. Både kronprinsen
och kronprinsessan hyste afgjord motvilja för
allt hvad med Danmark hade gemenskap. Men
det var ju under den så kallade frihetstiden i
Sverige, då rådet, eller rättare, ständerna rådde
allt, konungen intet. Den gamle Fredrik, sjuklig
och slö, brydde sig om ingenting; Adolf Fredrik
och Lovisa Ulrika talade förgäfves emot den
föreslagna förbindelsen; politiken hade nu en gång
funnit den passande och – förlofningen försiggick.
Man kan lätteligen föreställa sig, att, under
sådana förhållanden och med sådana tänkesätt å
de blifvande svärföräldrarnes sida, hvilka icke
mildrades, utan snarare ökades under de
framskridande åren, skulle Sofia Magdalena ej vara
vid svenska hofvet hvarken efterlängtad eller
välkommen, då hon en gång såsom fullvuxen skulle
dit anlända, för att med Gustaf högtidligen
förmälas. Och sällan har väl heller någon brud
bland den familj hon varit ämnad att från
ungdomen och till lifvets slut tillhöra funnit mera
ogynnsamma tänkesätt, mera vrånga sinnen och
mera tillslutna hjertan, än just denna
beklagansvärda Sofia Magdalena, som tycktes vara af ödet
dömd att under purpurn städse bära ett
blödande hjerta. Sjelfve den eljest så milde och
älsklige Adolf Fredrik, som nu var på svenska
thronen uppstigen, efter Fredrik I:s död, visade
sin unga sonhustru – om icke uppenbar ovilja,
åtminstone kallsinnighet, liksom hade hon rådt
för att hon af politiken blifvit tvingad att blifva
Sveriges kronprinsessa. Om Lovisa Ulrikas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
