Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenbock, Maria Elisabeth - Stigsdotter, Barbro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obegrafvet på Carlbergs slott, der den förträffliga
drottningen aflidit, låg öfverhofmästarinnan Stenbock
sjuk i Stockholm. Hon hade en liten hund,
kallad Camillo, som hon höll mycket af. – En natt,
då kaptenen Stormcrantz vid gardet hade vakt hos
det kungliga liket, kom en sorgvagn från hofvet,
dragen af två par hästar, med kusk och lakejer
i djup sorgdrägt, jemte deromkring ridande
fackelbärare, och stannade utanför stora trappan
till Carlbergs slott. Detta rapporterades genast
för vakthafvande kaptenen, som skyndade att
taga emot den anländande, helst han hörde att
det var ett fruntimmer.
Nedkommen till vagnsdörren, igenkände
kapten Stormcrantz genast den åkande, sorgklädda
damen, som var ingen annan än
öfverhofmästarinnan fru Maria Stenbock, med sin favorit
Camillo på armen. Han fattade hennes hand, hjelpte
henne ur vagnen, förde henne trappan uppföre
och släppte henne in i den svartklädda salen,
der drottningens lik stod på parad, men
stannade sjelf i förstugan.
Då fru öfverhofmästarinnan tillbragt en
längre stund inne hos liket och kaptenen började
undra hvarför hon der dröjde så länge, företog
han sig att titta genom nyckelhålet in i salen,
som var upplyst. Den syn, som härvid mötte
hans blick, gjorde honom så bestört, att han
genast började spotta blod och ej lefde mer än tre
dagar derefter. Han hade nemligen tyckt sig se
den aflidna drottningen, icke liggande i sin
likkista, utan uppstigen derutur, stående vid ett af
salens fönster och samtalande med sin vän
Maria Stenbock. Denna sistnämnda kom
emellertid aldrig mera ut ur salen, utan försvann –
man visste ej hvarthän. På samma sätt var det
med ekipaget, betjeningen och facklorna:
alltsammans var, inom en kort stund, spårlöst
försvunnet, utan att någon kunde säga när eller
huru det skedde. – Stormcrantz hade, dagen
efter tilldragelsen, inrapporterat alltsammans för
konungen, med tillägg, att, då han tagit den
förmenta öfverhofmästarinnan i handen, hade den
förefallit honom icke som en vanlig
menniskohand, utan som en svamp.
Fru Maria Stenbock låg emellertid
fortfarande sjuk i hufvudstaden, så väl under det
drottningen stod lik, som under dennas begrafning
och kapten Stormcrantz’ så plötsligt timade död.
Långt ifrån att hon skulle kunnat begifva sig
till Carlberg, kom hon icke ens ur sängen, och
uppsteg ej heller någonsin derutur, utan afled,
efter sex veckor, d. 9 Okt. 1693.
Hvad konung Carl XI sjelf tänkte härom fick
man aldrig veta. Ty han iakttog icke blott sjelf
den obrottsligaste tystnad, angående detta ämne,
utan han hotade desslikes med strängt straff en
och hvar af gardet, eller hvem det vara månde,
som understode sig att kringsprida händelsen
eller derom yttra ett enda ord.
Stigsdotter, Barbro. Då Gustaf Wasa, under
sin vandring upp åt Dalarne, nödgades söka en
tillflykt än här, än der, undan de danske
spejarne, anlände han, sedan han lemnat
Rankhyttan och på vägen mellan Wika och Thorsånger
varit nära att omkomma på den svaga isen, till
Ornäs egendom, som beboddes af Arendt
Persson Örneflycht. Här ansåg han sig fullkomligt
säker. Egaren hade nemligen varit en af hans
stridskamrater, som under hans befäl kämpat mot
Christierns härar. Denne emottog också nu den
ädle flyktingen med all aktning och röjde den
största glädje öfver att återse sin vän och fordne
höfding. Gemensamt öfverlade de nu om
medlen till det stora värfvets utförande, och Arendt,
som hemma i orten åtog sig att utforska
sinnesstämningen hos grannarne och förbereda dem på
hvad man ernade föreslå dem, ingick helt och
hållet på Gustafs planer. För detta ändamål
skulle han nästa morgon göra en resa omkring
i trakten. Gustaf gillade denna mening, utan att
ana det svek, som här låg doldt under
förställningen. Arendt, den fordne kämpen mot
fäderneslandets fiender, hade nemligen ändrat tänkesätt
och blifvit en af danskarnes anhängare. Långt
ifrån att vilja bistå Gustaf i hans förehafvande,
tänkte han numera endast på den vinst han
kunde skörda af hans öfverlemnande i fiendens
våld, och hans resa ställdes sålunda till en af
hans vänner, Magnus Nilsson, för hvilken han
upptäckte sin plan och som han bjöd deltaga
deri. Denne man var likväl af ett ädlare
sinnelag. Han yttrade sin afsky för det skändliga
förslaget och sökte afråda Arendt derifrån. Utan
att låta afskräcka sig af detta första misslyckade
försök eller att lyssna till sin väns varningar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
