Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strussenfelt, Ulrika Sofia - Stråhle, Helena Margaretha - Ström, Elma Charlotta - Strömfelt, Ulrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverige och Tyskland under fälttåget 1813 & 14),
"Pehr Brahe den yngre", "Bröderna"
(romantiserad skildring från fälttåget i Finland 1808 & 9),
"Den tysta Eden" (historisk roman), "Pajkull",
"Magnus Stenbock", "Arfgodset", "Templet vid
Ganges’ stränder", "Öfverenskommelsen", "Salems
Prestgård", "Svedenborg Guddotter". – År 1863
flyttade hon från Grenna till Stockholm.
Stråhle, Helena Margaretha, enkefru,
testamenterade år 1829 3000 rdr till Maria
Magdalena församling, 3000 rdr till Clara församling
och 3000 rdr, allt rmt, till Catharina församling,
till pensioner åt fattiga enkor.
Ström, Elma Charlotta, under några år
anställd vid den svenska skådebanans kungliga scen,
väckte på sin tid – om icke just egentligen
något stort uppseende, åtminstone de varmaste
sympathier hos alla konstens vänner. Född 1822,
antogs hon vid fjorton års ålder såsom elev vid
Kongl. theatern, der hon engagerades som aktris
1843. Hon var vacker och välväxt, var ljuf att
både se och höra, ty hennes sångröst var på en
gång bland de klangfullaste och starkaste, bland
de mjukaste och behagligaste.
Inför denna unga och intagande flicka låg
således, i hoppets perspektiv, en bana full af
framgång, rykte och lycka, och det var naturligt
att hon hoppades på förverkligandet af alla dessa
leende drömmar? Mången har med mindre
anledningar hoppats vida mer.
Dröm och verklighet äro emellertid två skiljda
saker, och Elma Ströms välgrundade
förhoppningar uppgingo i rök. Dertill var den dåvarande
theaterdirektionen orsaken. Man hade fått i sitt
hufvud att Elma Ström skulle kunna utföra alla
den förundransvärdt rikt begåfvade Jenny Linds
sångpartier, medan denna var för första gången
i utlandet, och man forcerade mamsell Ströms
röst till den grad, att den af öfveransträngning
gick alldeles förlorad. Snart förmådde hon icke
längre utföra någon enda sångroll och måste
med sorg frånträda den lyriska scenen.
Aldrig har väl den theaterbesökande
allmänheten hyst varmare medkänsla för en sålunda
redan i förväntningens och styrkans ålder
förfelad konstnärsbana. Hvad var emellertid att
göra? Mamsell Ström, som under tiden blifvit
gift med herr Billing, vår utmärkt skicklige
landskapsmålare, lät engagera sig vid talscenen och
uppträdde der några år, tills hon slutligen
frånträdde äfven den, för att följa sin man på hans
mera lyckliga konstnärsbana. – De båda
makarne, som under några år vistades i Finland,
äro nu åter härstädes bosatta, och endast de som
äro intimt lierade med den älskliga fru Billing
kunna veta huru litet hon, från sin stilla,
husliga härd, behöfver med saknad blicka tillbaka
till konstens väl ofta blomsterhöljda, men ock
ofta tistelbesådda, bana.
Strömfelt, Ulrika, dotter af riksrådet Johan
Carl S., föddes 1724 och blef 1756 gift med
öfverståthållaren i Stockholm Carl Sparre, med
hvilken hon hade en son, som dog 6 år gammal.
Sjelf dog hon 1780. Ehrensvärd yttrar om
"grefvinnan Carl Sparre", öfverhofmästarinna hos
drottningen: "en af de få nu öfriga, som jemte den
förra tidens belefvenhet, anständighet och goda
seder förenade all denna tidens artiga vett och
snille." Hon blef vid 12 års ålder hoffröken hos
Ulrika Eleonora, sedermera kammarfröken i det
mycket olika Lovisa Ulrikas hof och slutligen
hofmästarinna hos den ännu mera olika Sofia
Magdalena. Ifrig Hatt (1756), blef hon illa
anskrifven hos drottningen. Hon låtsade ej känna
sin mans äfventyr och han låtsade endast
tillbedja henne. – Hon trodde ej sin dödsstund så
nära, i kraft af ett horoskop, som general Stobée
på 1740-talet hade punkterat och försegladt
lemnat åt henne. Af nyfikenhet i hade hon öppnat
det. Der stod att hon skulle dö 1786, till följd
af vatten. Hon dog emellertid af vattusot – "dog
med samma belefvenhet hon lefvat", sedan hon
tagit ett ömt afsked af sin man, af grefve Axel
Fersen och några få andra sina slägtingar.
På hennes likkista såg man på ett svart
sammetshyende den orden, som enkedrottningen
1744 inrättat, under namn af Solfjäder-Orden.
Anledningen till denna orden är följande: Då,
vid Lovisa Ulrikas första segling till
Drottningholm, hennes solfjäder föll i slupen och gick
sönder, plockade en hvar upp ett stycke af
densamma. Tessin, som också upptagit ett fragment
deraf, föreslog då inrättandet af en faveurs-orden
att bära i brandgult band, som var
brandenburgska färgen. Alla då närvarande damer och
kavaljerer fingo den. Tessin var den siste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
