Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svahn, Maria, dotter af en löjtnant Utter och Endis Svahn - Svanhals, Hedvig Ulrika - Svanhild var Gudruns dotter - Svensdotter, Hanna - Svensdotter, Kadrin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minne. En gång fick han sedermera på en gata
i Stockholm se en flicka lik denna väl inpreglade
bild. Han följde henne då till dess han fick se
hvar hon ingick, skaffade sig der bekantskap och
friade. Bröllopet stod d. 7 Nov. 1676. Denna
flicka var Maria Svahn, nära anförvandt till
arkitekten och rådmannen Nicodemus Tessin d. ä.
Hjärne hade 9 barn med sin fru (25 barn med
alla tre sina fruar). Hans första fru, Maria S.,
dog 1690 och hans sista fru 1759, 118 år efter
mannens födelse.
Svanhals, Hedvig Ulrika, dotter af
häradshöfdingen Joh. S., blef gift med fändriken vid
Östgötha Infanteri Nils Hortulin. Hon dog 1775,
60 år gammal, sedan hon i hela sin lifstid fört
rättegång mot sin syster, Catharina Sofia Ögnelood.
Svanhild var Gudruns (se detta ord) dotter
med dess första gemål, den sedermera mördade
Sigurd Fafnersbane. Hon uppfostrades af sin
moder vid sin sednaste styffaders, konung
Jonakers, hof, ty den grymma Gudrun hade blifvit
för tredje gången gift. Svanhild var, såsom alla
konungadöttrar från den tiden, vida utropad för
sin skönhet.
En gammal konung, vid namn Jormunrek,
hade hört talas om den unga prinsessan
Svanhild, begärde henne af Jonaker, fick ja, och sände
sin fullvuxne son Randver att hemta bruden.
Men Randver hade med sig en elak hofsven,
vid namn Bicke, som troligen fann sin räkning
vid att göra far och son oeniga; ty på vägen till
hemmet sökte han öfvertyga Randver om det
orimliga i hans fars handling, att taga en så
ung brud, menande att Svanhild skulle väl bättre
passa till sonhustru åt Jormunrek. – Men, då
de kommo närmare kungaborgen, sprang han i
förväg hem och berättade konungen huru
Randver ämnade taga sin faders brud, hvars hjerta
han redan vunnit.
Den gamle Jormunrek, ursinnig öfver denna
uppdiktade historia, skickade genast sin son till
galgen, utan att vilja höra hans försäkringar om
sin oskuld. Utan vidare motstånd lät den unge
mannen föra sig till döden; men han plockade
derförinnan alla fjädrarne af sin falk och sände
honom till konungen, såsom ett bevis på huru
värnlöst riket var, sedan dess förnämsta stöd var
borta.
Då konungen fick se den stackars nakna
falken förstod han meningen dermed och ångrade
djupt sin orättvisa mot sonen. Men det var för
sent. Ett hämndoffer fordrades emellertid för
den olyckan, att gubben stod barnlös och utan
ålderdomsstöd; och i stället att detta bordt bli
den falske Bicke, som var orsaken till olyckan,
slingrade denne sig undan och vältade hämnden
på Svanhild, som ännu var i okunnighet om
Randvers öde. Den gamle Jormunrek uttömde
nu på henne hela sitt raseri.
Den stackars oskyldiga flickan satt vid
sjöstranden och tvättade sitt hår, då konungen kom
ridande med sina män, dem han befallde att,
allesammans, rida öfver Svanhild, som
jämmerligen förgicks under hästhofvarne.
Hennes mor, den genom sin grymhet
ryktbara drottning Gudrun, hämnades sin dotters död
på ett sätt, som vi bedja att här få utelemna,
emedan läsningen deraf endast väcker de
vidrigaste känslor. Den gamla nordiska forntiden,
denna tid af grymhet och laglöshet, då intet
annat än drottsvek och kyrkobrand beifrades såsom
brott, allt annat ondt fick utöfvas ostraffadt, utan
att ens brännmärkas af det allmänna föraktet,
och då de förolämpade måste på enskild väg
skaffa sig upprättelse, utan skydd af lagens arm,
och således öfverbjödo hvarandra i grymhet och
i sinnrikhet att uppfinna plågor, var en tid, från
hvilken man med fasa bortvänder tankarne, hur
storartad den i många fall eljest kan anses.
Svensdotter, Hanna. År 1864 lästes i
Öresundsposten att den ryktbara s. k.
Wrams-qvinnan, eller doktorinnan i Wram, Hanna
Svensdotter aflidit i Södra Wram, 66 år gammal.
Underrättelsen om detta dödsfall mottogs med
sorgliga känslor öfverallt, der denna i läkekonsten,
särdeles i fråga om benskador, så utmärkta
qvinna blifvit känd – och hennes rykte sträckte sig
långt utom Skåne. Den aflidnas stora insigt och
erfarenhet vann ett än högre värde genom den
hjertliga godhet och den oegennytta, som
utmärkte hennes välsignelserika verksamhet.
Svensdotter, Kadrin, i Surdatomtom, herr Knut
Stenssons enkefru, gaf 1508 till Husaby kloster,
under erkebiskop Jakob Ulfssons och
riksföreståndaren Sten Stures besegling, sitt morgongåfvogods:
Forssa, Forssbo qvarn, Gillberga och Bodatorp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
