Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ulrika Eleonora (den äldre) - Ulrika Eleonora (den yngre)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom den långvariga sjuklighet, hvaraf hon
under sina sista lefnadsår långsamt borttvinade.
Efter tretton års äktenskap, hvarunder hon
skänkt sin gemål fem söner och två döttrar,
afsomnade Ulrika Eleonora d. 26 Juli 1693 på
Carlberg, hvilket lustslott hon, flera år förut,
hade fått till skänks af sin gemål. Hennes
dödssäng var den uppbyggligaste och lärorikaste, kring
hvilken några friska, ehuru djupt deltagande,
menniskor någonsin kunnat samlas, och den djupa
sorg, den i början nästan otröstliga saknad hela
riket egnade åt hennes minne och alltför tidiga
bortgång förtjente hon i hög grad.
Af de fem söner, åt hvilka hon gifvit lifvet,
öfverlefdes hon endast af Carl, sedermera Carl
XII; prinsarne Gustaf, Ulrik, Fredrik och Carl
Gustaf dogo allesammans helt späda.
De båda döttrarna voro: Hedvig Sofia, den
äldsta af alla barnen, sedermera förmäld med
Fredrik IV, hertig af Holstein-Gottorp, samt den
yngsta af dem, Ulrika Eleonora, som sedan blef
drottning i Sverige, men som med moderns namn
ingalunda hade ärft dennas dygder och
älskvärdhet, icke ens hennes skönhet.
<b>Ulrika Eleonora</i> (den yngre). Det var för
denna furstinna en oersättlig olycka att hon
redan vid fem års ålder förlorade sin förträffliga
mor, samt redan vid sitt nionde år äfven blef
faderlös. Hon ställdes då under sin brors, den
nyss femtonårige konung Carl XII:s,
förmynderskap och uppfostrades af sin farmor, drottning
Hedvig Eleonora, som, partisk för sin äldsta
sondotter, prinsessan Hedvig Sofia, med stränghet,
nästan med uppenbar köld, behandlade den
stackars yngsta, hvars hjerta och karakter af ett
sådant bemötande togo ett menligt intryck, så att
deraf slutligen nästan ett hat uppstod mellan
farmodern och sondottern.
Ulrika Eleonora, yngsta barnet af konung
Carl XI och hans gemål Ulrika Eleonora af
Danmark, föddes i Stockholm d. 23 Januari 1688.
och förblef ända till 27 års ålder oförmäld.
Naturen hade icke utrustat henne med några
särdeles framstående egenskaper, hvarken i yttre
eller inre måtto. Vacker var hon icke, ehuru
hon ej heller kunde få namn af ful.
Det var, som bekant är, mycken oro och
oreda i Sveriges rike under konung Carl XII:s
beständiga bortovaro i krig med främmande
länder. Man kan med skäl säga beständiga, ty den
räckte ju nästan oafbrutet i aderton år och
måste ju hafva ett olyckligt inflytande på det rike
han efter sin herr fader – klok och
hushållsaktig i åminnelse – hade emottagit så
blomstrande.
Prinsessan Ulrika Eleonora var tjugofem år
gammal, då rikets råd, d. 27 Okt. 1713, hos henne
anhöllo, att hon täcktes taga plats bland dem,
på det att alla de åtgärder, som vidtogos till
afhjelpande af landets iråkade djupa nöd, måtte
vinna mera kraft och skyndsammare åtlydas, då
de utfärdades i namn af konungens syster.
Ulrika Eleonora biföll med glädje herrarnes
önskan; det syntes som om hon ingenting bättre
haft att begära. Hon tog dock icke plats på
thronen, fastän hon, af kungliga drabanter
eskorterad, inträdde i rådskammaren, utan satte sig
på den till höger om thronen närmast stående
stolen. Det hette nu på alla de förordningar
som utgåfvos: I Hennes Kongl. Höghets och det
Kongl. Rådets namn.
Detta var för prinsessan en stor triumf
öfver farmodern, som, sedan hon i tretton år stått
i spetsen för regeringen, under sin sons, Carl
XI:s, samt några månader under sin sonsons,
Carl XII:s, minderårighet, väl gerna skulle hafva
sett om hon för tredje gången blifvit derom
anmodad. Förmodligen ansåg man nu den nära
sjuttioåriga drottningen för gammal till detta
ansvarsfulla kall, eller ock visste man att icke hon,
såsom Ulrika Eleonora gjorde, skulle skänka alla
rådets åtgärder sitt obetingade bifall, utan väl
velat göra ett eller annat inkast.
Efter från rådet erhållna underrättelser om
att prinsessan inträdt i regeringen, yttrade
konungen sitt välbehag deröfver och bad, att hon
dermed måtte tills vidare fortfara. Och så skedde
det, dock endast ett år, eller något derutöfver,
till slutet af 1714, då konungen återkom till
Stralsund.
Nu erhöll prinsessan en friare och var
deröfver mycket förtjust. Det var Fredrik, arfprins
af Hessen-Cassel, en redan temligen bedagad
man och enkling. Men – det var dock en friare,
och den förste som anmälde sig; och då
prinsessan genast med den största ifver omfattade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
