Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Walborg - Walborg från Nordmarks-hyttan och Karin Jota
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fåfängans frestelser kunde ens ett ögonblick
förmå henne att vackla. Det förstås att de andra
friarne drogo sig undan, då konungasonen kom,
ty hvilken skulle väl med honom kunnat täfla hos
den sköna? Han ensam stannade qvar och
plågade henne med sin ömma ihärdighet,
hoppandes att dock slutligen kunna vinna henne.
Emellertid hade Axel Thordson i det
främmande landet förvärfvat, förutom
riddarevärdigheten, äfven ära och rykte, och var nu stadd på
återresan till hemmet. Då mötte honom på
vägen underrättelsen om prins Håkons envisa frieri
till hans brud, och han skyndade dervid, allt
hvad skyndas kunde, hem till henne, väl vetande,
att han då som bäst behöfde stå vid hennes sida.
Med outsäglig glädje mottogs den
hemkommande af så väl skön jungfrun, som hennes
föräldrar, och det blef nu öfverenskommet att
bröllopet skulle firas så fort som möjligt.
Då ingaf svartsjukans demon Hakon en
nedrig tanke. Han svor inom sig att hämnas sin
försmådda kärlek och att den honom förhatlige
Axel Thordson aldrig skulle såsom maka famna
den han kär hade, och – han höll ord.
Snart var hans plan färdig. Han hade gått
till råds med en lågsinnad munk, Svarte Knut
kallad, som gerna var honom behjelplig. Denne
framletade ur dammiga pergamentshögar en
längesedan förgäten påflig bulla, som förbjöd
äktenskap mellan dopsyskon. Så kallades, i denna
katholicismens första tid i Norden, alla de, som
af samma faddrar blifvit burna till dopet, och i
denna andliga skyldskap befunno sig verkligen
Axel Thordson och Walborg Ingemarsdotter,
förutom det att de voro syskonbarn.
Såsom en häftig åskvigg från ett på den
klaraste himmel upptågande moln nådde den
förfärliga underrättelsen de båda lyckliga, der de
sväfvade bland verklighetens rosor och hoppets
vårgrönska, och nedslog med ens och för alltid
hela deras jordiska lycka. Och icke nog med
att presterskapet på det strängaste förbjöd
deras förening: nej – der måste äfven, till
uppresande af en oöfverstiglig skiljemur dem emellan,
försiggå en hemsk kyrkoceremoni. De tvungos
nemligen att, i närvaro af hofvet, af hela
presterskapet och en talrikt församlad menighet,
stå bredvid hvarandra, på några stegs afstånd,
och hålla mellan sig en fin hvit duk, hvilken
biskopen med ett hvasst svärd genomskar, till
tecken af att de nu borde för hela det återstående
af lifvet vandra på skiljda vägar. – Detta skedde
i Mariekyrkan, nära Hultås.
Värdigt, såsom det egnar sanna kristna, buro
de beklagansvärda unga älskande sitt hårda öde.
Ingen skulle se på skön Walborg att hon led,
ehuru outsägligt detta lidande var.
Och Axel – hur ädelt uppförde sig icke
han! Det blef krig i landet och uppbådet att
samla sig till dess försvar kom äfven till Axel
Thordsons. gård. Denne, som väl kunnat
uppsäga all tro och lydnad mot Hakon, som nyss
blifvit konung, fann det dock skamligt att för
enskild hämnd qväfva fosterlandskänslan och
skyndade derför till den unge konungens bistånd.
Ja, han gick ända derhän i sjelfförsakelse och
glömska af liden oförrätt, att, då Hakon
omringades af fiender, utan att kunna slå sig igenom,
ilade Axel Thordson till hans bistånd, och då
konungen neddignade död af sina sår hämnade
Axel hans död, men tillsatte dervid sjelf lifvet.
Han dog dock icke på sjelfva valplatsen, utan
önskade att i Dragsmark få uppgifva sin anda;
men afled under transporten dit. Det sista ord
han i verlden talade var namnet Walborg.
Vid underrättelsen härom lät Walborg viga
sig till nunna, helgande hela sitt återstående lif
åt minnet af den hon så innerligen älskat. Der,
inom den trånga cellen, med sin djupa sorg till
sällskap, jemte bönen och återseendets hopp,
framlefde hon många långa år, innan dödsengeln
löste hennes bojor. När hon ändtligen dog,
betraktades hon nästan såsom ett helgon, och en
andäktig menighet gjorde årliga vallfarter till
hennes graf, hvilket sker ännu i våra dagar,
ehuru af helt olika bevekelsegrunder. Då var
det religionssvärmeriet, som ditlockade en hop
folk: nu är det det varma intresse, blandadt med
vemod, som berättelsen om Axels och Walborgs
öde ingifver.
Walborg från Nordmarks-hyttan och Karin
Jota från Kall-hyttan i Wermland. Om dessa
berättas: Efter digerdöden, då det var mycket
ondt om folk, skulle en häradshöfding hålla ting;
men då det ej fanns mer än 10 karlar att taga
till bisittare i nämnden, så blefvo dessa tvänne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
