Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wennberg, Charlotta Christina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men sannt är det, emellertid, att knappast
någon bland dem, som i sin fattigdom, sin nöd och
sitt betryck sökte mamsell Wennberg, gick
ohulpen, åtminstone otröstad, ifrån henne. Icke nog
med att hon var medlem af Jakobs- och
Johannis’ församlingars Fruntimmers-Skyddsförening
och en bland dess styrelses verksammaste
medlemmar, äfvensom ledamot af alla de välgörande
sällskap er inom hufvudstaden, der fruntimmer
hafva något att säga; hon har dessutom, genom
sina relationer i högre kretsar, ja, på högre,
aldra högsta ort, förmått uträtta otroligt mycket
godt och nyttigt, dock aldramest inom S:t
Jakobs församling, för hvars presterskap samt
skol- och fattigdirektion hon var ett pålitligt stöd.
Vi sade att man icke vet huru detta tillgått.
Det är likväl både förklarligt och redan
förklaradt. Två andra ädla svenska qvinnor, Fredrika
Bremer och Emily Nonnen, hafva gifvit oss
beskrifningen öfver mamsell Lotten Wennbergs
utveckling.
En spådomslek, som förekommer i vissa
orter bland Sveriges allmoge, tillgår på det sättet,
att man knäcker ett ägg och låter hvitan
utgjutas i vatten. Af den form, som denna vid sin
utbredning antager, tolkar man tecken till
framtida öden. Vid en sådan lek, anställd mellan
några unga flickor, tolkade man för Lottens
framtid en krona. "Du blir drottning!" skämtade
man; "det blir väl på Drottninghuset [1] då!"
svarade den glada flickan. – Hon vann i sin
sednare lefnad en oförgänglig krona. Det är
visst.
Under hennes uppväxt tillskrifver man henne
fel – att hafva varit häftig, ovärdig och fallen
för beqvämlighet och att vara lat, till hvilket
sednare hennes något tunga och feta
kroppsbildning bidrog. Häftigheten försvann genom
öfning att beherrska sig, oordningen försvann
genom det oundvikliga behofvet af ordning, då man
underkastar sig en mångfaldig verksamhet.
Fallenheten för att lefva beqvämt blef snart
undanträngd genom den otroligt trägna verksamhet,
hvartill hennes eget ädla sinne dref henne. Då
sjukdom yppades i kojorna på hennes fädernegods,
lemnade henne de långa afstånden på landet
intet tillfälle att spara sig eller hemfalla till
orörlighet.
I hufvudstaden, der föräldrarne tillbragte
vintern, tillhörde hon sällskapslifvet i hela dess
elegans, men plötsligen afbröts detta familjens
lefnadssätt, då fadern, kommersrådet Wennberg,
dog och lemnade huset i en brydsam ställning,
som likväl sednare afhjelptes då deras
intressentskap i Yxe bruk utlöstes genom en förmånlig
försäljning. Emellertid föranleddes likväl en stor
förändring i familjens lefnadssätt under den tid
då man trodde sig emotse torftigheten nalkas.
Kraftiga naturer veta att foga sig efter de yttre
förhållandena. Lotten Wennberg var då tjugo
år gammal. Det välgörande sinne, hon redan
ifrån barndomen hyst och uppöfvat, blef ännu
eftertryckligare väckt till deltagande för
menniskors bekymmer, sedan hon sjelf genomgått en
sådan skola, ehuru kort den än var.
Såsom redan länge tillhörande det finare
sällskapslifvet fann hon nu i de många
relationerna alltid nya utvägar för de många syften
hon dagligen uppfattade – efter förhållandet af
de särskilda, nya tillfällen, der den nödlidande
tog sin tillflykt till hennes outtröttliga deltagande,
hennes kraftfulla hjelp samhet.
Hela dagen var mamsell Wennberg i
oaflåtlig verksamhet, aldrig tröttnande, aldrig vresig,
aldrig görande någonting omöjligt, aldrig
afvisande någon, utan med den förklaringen att hon
åtminstone skulle bjuda till. Hon skaffade
hyreshjelp eller husrum åt de husvilla, sjukhjelp eller
sjukvård åt fattiga sjuka, skolundervisning åt
vanvårdade barn, sopp-poletter åt de hungrande,
ved åt dem som fröso, arbetsförtjenst åt dem
som ville och kunde arbeta – med ett ord: hon
visste råd för så mycket lidande och så mycken
svårighet här i lifvet, att det är alldeles otroligt
för dem som ej hafva förnummit det på närmare
håll. – Så hade hon nu i tolf hela år sträfvat,
men hennes sträfvande var icke tungsint, det gick
alltid med glädje, efter ett inre och högre behof
som skulle tillfredsställas.
Och med allt detta var hon ingen pedant,
ingen bönsyster, ingen straffpredikerska, ingen
utbasunerska af menniskornas förderf och laster.
Glad, som ett solsken, var hon beständigt, jemn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
