Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mera har både höga anspråk, utmärkta
konstnärinnor och en förfinad genre. Det är icke uteslutande
frivoliteten, som gör att Boccaccio hos oss »går»
hundra aftnar, då en Shakespeare går tio och att
i allmänhet operetten täflar i publikens gunst med
den stora musik- och dekorationsoperans mästerverk.
Derigenom att hithörande aktriser på den
realistiska komikens och den käcka parodiens område
förstått att bibehålla och utvidga sitt förbund med
gratierna, hafva de adlat nämde konstgrenar och
och tillförsäkrat dem och sig sjelfva en aktad
ställning inom Talias ömtåliga verld.
Man skulle mot vårt operettväsen kunna
anmärka att det i grund och botten är utländskt.
Visserligen gör Frans Hedberg m. fl.
erkännansvärda och äfven lyckade försök att låta våra
aktriser tala och drilla på rospiggska och »bearbetas»
grundligt de frimmande ordalagen och späckas med
en mängd förhållanden för dagen och från
stockholmslifvet. Det händer likaledes att
kuplettsångerskorna försöka sig i efterhärmningens
tacksamma konst, icke så att de parodiera våra mera kända
individer, men väl våra mera i ögonen fallande
samhällstyper. Dock i hufvudsak gäller det att
operettens hjeltinnor äro iklädda antingen fransk
verve och cancan eller tysk sentimentalitet och
possen-uppsluppenhet och den händelse och de
personager, som stockholmsparketten så lifligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
