Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
III.
Öfver dem hvälfde sig stjernhimmeln i sin
fulla prakt, öppen, fri, skymd af intet föremål.
Några stjernor lyste klara, andra blinkade och logo,
några sågo så sorgsna ut och andra glimmade ibland
upp som hoppet i ett sargadt bröst och slocknade
derefter långsamt. Det föreföll Bruno, som hade
han der uppe sina verkliga vänner, hvilkas vänskap
lian förspilt, som var det hans tankar och
hugskott från barndomen, från uppvaknandets tid, från
stormens orofylda, hopplysta dagar, som påminde
honom om, hvar han varit och livad han kunnat
blifva, som hviskade, att de kände till allt och
kunde hela alla sår.
Han ville ej se dit upp. Det var ju
barnsligheter, alltsamman, och lian hade för länge sedan
vuxit ur barnskorna.
Månen, som stod högt på fästet, kastade
öfver hafsviken en bred glimmande spång, liär och
der afbruten af mörka strimmor. Utanför dess
kanter glittrade ibland små glänsande punkter, de
fördes af vågorna mot det breda skimret och
uppgingo deri, liksom menniskan fri. i ungdomen
drages omotståndligt in i verldshvimlet ocli förlorar
sig der. Och den ljusa, breda vägen ledde midt
öfver viken ocli slutade der tvärt vid en mörk
strand.
Han väcktes ur sina sväfvande tankar af en
från fordom väl känd röst, som sade:
— Hvad det är vackert här!
Siri hade slagit tillbaka sin slöja. Hade
verkligen tio långa år förflutit, sedan han sist såg henne,
tio år af sorg, tvifvel, oro och mörka tankar? Hon
Stjernfall. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
