Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
— Oftast mulen stämning.
— Ni liar nått ära och rykte.
— Hvarför skall ni tala om det? Det
tillhör det förflutna.
— Gör er konstnärsbana det också?
— Jag väntar min professorsutnämning.
— Är det målet? Hvart har er ärelystnad
tagit vägen?
— Ramlat!
— Stackars Bruno, har ni aldrig önskat att
dö, innan — innan något ramlade?
Han ville så gerna vara kall och tala i en
likgiltigt skämtande ton, men det var omöjligt. Han
kände ett behof af att tala, tala så öppet som
aldrig förr, tala och ej dölja något. Det var helt
säkert stjernorna och vågsqvalpet, som var orsak
till detta anfall af öppenhjertighet hos den eljes så
slutne konstnären.
— Jo, svarade han, — för tio år sedan
önskade jag mig döden som det högsta goda.
— Ni var lycklig då.
— Ja, lycklig — Sedan har jag föredragit att
lefva.
— Och bli professor.
— Och ändå har jag knappast lefvat mera än
ett par månader. Den der aftonen var bra nog lik
denna, fastän det då var ljust och gladt —
— Nu är det ju höst.
— Sjön bredde sig framför oss, mins ni det,
och himlen var lika stjernklar som nu. Då var
naturen inte tom liksom förr och sedan. Jag hörde
dvärgarne i berget smida en brudkrona, och
elf-vorna tyckte jag svepte brudslöjan kring en varelse,
som jag knapt vågade se på, ty hon föreföll mig
så ren och skär som en ung skalds första dröm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
