Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Månskenssvärmeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
140 MÅNSKENSSVÄRMERI.
sidan genom eruptiousprocessens olikformighet i de olika
regionerna, å andra sidan genom jordens attraktion och den deraf
uppkommande flodrörelsen af den ännu flytande massan.
Sålunda äro vi nödsakade att antaga ett till tiden olikformigt:
stelnande af månens yta. Då de partier, som först stelnat,
måste ega en större mäktighet, täthet och fasthet än de öfriga,,
måste de äfven allt framgent vara i stånd att sätta ett
kraftigare motstånd mot gasmassornas påträngande än de partier,
som stelnat senare, och vid en tid, då de sistnämnda ännu
beständigt genombrötos, måste de förra hafva inträdt i ett
tillstånd af relativ hvila. Så till vida som genombrytningen af
fasta lager alltid är förbunden med en mer eller mindre
varaktig förändring af terrängprofilen, kan man af den sistnämnda
i viss mån sluta sig till markens relativa stelningstid.
På månen visa sig nu i sjelfva verket sådana ytor, som,,
jemförda med andra, förete öfverraskande få olikheter i
markens nivå, och hvilka vi derför med all säkerhet kunna
betrakta såsom härrörande från den första afkylningen. Dessa
äro just ytorna af de ofvannämnda »hafven». Af de
glänsande-ringarne, hvilka vid fullmåne utmärka åtskilliga kraterränder,
liksom af strålsystemen, hvilka ju likaledes alltid hafva en
krater till utgångspunkt, framgår, att den mekaniska
genombrytningen var samtidigt förbunden med en kemisk förändring
af markens förmåga att återkasta ljusstrålarne, så att den ljusa
glansen hos alla utanför hafsytorna befintliga partier
måste-tillskrifvas deras ofta upprepade genombrytning. Deraf
framgår förklaringen öfver hafsbottnens mörkare färgton af sig sjelf.
Hans större motståndskraft mot de under honom befintliga
gasmassorna bragte just den mekaniska processen derstädes
och dermed äfven deras kemiska verkan till ett tidigare slut
än hos de öfriga partierna af månytan. Sålunda visa sig ock.
jemförelsevis få kratrar i hafven; der de förekomma, är
terrängen äfven i omgifningen genomfårad och af ljusare ton. Denna
egendomliga karaktär hos ett månhaf kan bäst iakttagas,
när-ljusgränsen går midt igenom detsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
