Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
suckade, då hon såg miss Fosbrooks vackra psalmbok,
och sade, att både hon och Susanna också hade vackra
psalmböcker, men mamma hade sagt, att de ännu ej
skulle få begagna dem. Ida Greville hade en
psalmbok, som var mycket vacker.
Miss Fosbrooks ord måste dock icke varit utan
all verkan, ty Sam underlät, att retas med Bessie
angående Ida Greville, hvars namn var ett farligt
talämne i skolrummet.
Han lät henne äfven taga miss Fosbrooks hand,
ehuru vanligtvis den minsta ömhetsbetygelse hånades
af dem alla. Det var en vacker promenad till kyrkan
öfver en hage, från hvilken korna blifvit utdrifna,
samt vidare framåt på en smal gångstig. Gossarne
voro vana att gå ordentligt till kyrkan, och derföre
förhöllo de sig stilla under vägen, helst som Harry
fantiserade om svinet.
När de nalkades bygatan, tryckte Elisabeth hastigt
miss Fosbrooks hand, för att göra henne uppmärksam
på ett sällskap, som var på väg till kyrkan. De bestod
af två damer, den ena klädd i en elegant sorgdrägt,
den andra i en enklare drägt, och vidare af två eller
tre gossar, men den som Elisabeth företrädesvis ville
att hon skulle se, var en liten flicka af omkring nio år,
hvilken gick bredvid den ena damen. Hon hade en
svart halmhatt, kantad och fastknuten med
rosenfärgade band och ofvanpå prydd med en riktig liten
fågel, med ögon af glas och svarta fjädrar, utom på
bröstet och vingarne, som voro röda. Hon var klädd
i en tätt åtsittande svart sidenpaletå, nedanför
hvilken hennes vida röda klädning yfvigt utbredde sig
omkring henne, och knappt nådde henne till knäna,
så att man kude se hennes broderade byxhålkar,
hvita strumpor och små lackerade kängor. Hon höll
öfver sig en liten hvit parasoll, prydd med röda
fransar, och hade en psalmbok med guldknäppen i
handen. Miss Fosbrook hörde en lätt suck och förstod då,
att det var denna lilla varelse, som Elisabeth Merrifield
ansåg för den lyckligaste på jorden. Hon hoppades,
det ej var endast för de vackra klädernas skull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
