Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre aftnar i Gatsoparens familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samma sätt. Derom vitnade den lifvade blicken och den
utsökt magnifika takt, hvarmed han tog plats på soffan bredvid
sin granne.
Det var ej att sätta i fråga det vår nåd först skulle
blifva färdig att inleda konversationen.
“Min herre“, yttrade hon med ett behagligt småleende,
som hon ännu egde i behåll, “detta var en admirabel
surpris — åtminstone för mig.“
“Än för mig... Men jag supplicerar att ers nåd icke
begagnar denna titel, som jag längesedan aflagt!“
“Titel... jag har ju endast sagt min herre?“
“Ack, ursäkta — jag är mycket tankspridd. Det
föreföll mig som ni kallat mig herr grefve. Jag var det också en
gång och är det ännu, men mina olyckor hafva varit så
djupa och stora, att de utplånat all glans från både titeln
och namnet. Jag heter nu rätt och slätt Häger. För
några och 30 år sedan var namnet dubbelt så långt. Men
det är nu tillräckligt sådant det är.“
“Var säker, min herre, att jag icke är nog indiskret
att vilja störa ert inkognito! Hvad mina egna olyckor
beträffar, ha de varit alltför enkla att behöfva en slöja af
anonymitet. Född friherrinna till en tom titel och
arftagerska till en nu utslocknad familj, som under de tre sista
leden ärft ingenting annat än fattigdom och stolthet, syntes
jag vara bestämd att lefva i ett ogenomträngligt mörker;
men en förnäm liaison af mitt eget kön — jag bör säga
en vän... ack, hon är länge-längesedan död — lät mig
som en sannskyldig syster lefva i hennes praktfulla hus.
Ung, liflig, glad och fyndig, var jag en sjelfskrifven
anförarinna vid improviserade fester. En dag, min herre, spelade
jag Våren i ett proverb, der de fyra årstiderna hade
hufvudrollerna, men jagades på flykten af några afundsjuka
gudar, bland hvilka den näsvisa pojken Astrild insmugit sig.
Hvad skall jag säga, min herre! Våren lät fånga sig af
Kärleken, och en vacker dag förenade Hymen de båda
frivilliga bundsförvandterna. Astrild bar då en ryttmästares
uniform och benämndes med det tyska namnet von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
