Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet 8. Novell- och Romanskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
den förstått, att det här i verlden finnes något annat
och mera för poesien, än de förgyllda salongerna och
den evigt gräsgröna idyllen hos den rika ^brukspatron
X“. Det dröjer kanske ännu en stund, inan romansen
hos oss blir led vid att valla får eller sitta vid fröken
Ophelias sidenchausserade, ,,mediceiska fötter,“ men
romanen har en gång för alla tagit sig det mod, att se
sig litet om bland det egentliga folket, inom denna
verld för sig af undangömd lycka eller tysta sorger
och lidanden, af ädla naturböjelser eller djupa
passioner och beklagansvärda tragedier. Jag behöfver icke
särskildt upprepa, att i detta ligger ingalunda något
af den „tendensu, hvilken jag ofvanför betecknat såsom
mindre estetisk och mindre obetingadt antaglig såsom
egenskap hos ett konstverk; här är icke fråga om det
eller det ämnets bearbetande för ett visst, från början
afseddt icke - romantiskt ändamål, utan om det fria
och fullt giltiga valet af ett ämne, hvilket tilläfventyrs
sjelf kan innehålla något af natur att utan allt slags
speciellt åtgörande föra läsarens sympati åt nya och
intressanta håll, möjligen äfven — hvem kan förbjuda
det? — föranleda hos läsarens eftertanka vissa
tillämpningar. Denna valets frihet måste diktaren tillerkännas
såsom hans naturligaste rättighet, så länge han ej går
utanför möjligheten af poetisk uppfattning, och jag
återkommer dertill, den svenska romanen har haft heder af att
den med en vacker känsla ofta valt inom förut
föraktade regioner, der mycken poesi bor och bygger under
ett lågt tak, i stället för att endast gå i det gamla
spåret och välja scenerier, hvilkas inneboende, omedelbara
tendens, såsom hos åtskilliga både franska och tyska
länge afgudade mönster, företrädesvis varit att göra
lasten behaglig och ställa den förfinade
demoralisationen fram i en förförisk dager.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
