Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet 12. Jenny Lind. -- Emilie Högqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEMT LIND. EMILIE HÖGQVIST.
Det var för Stockholms-scenen en lysande tid, den
period, då Jenny Lind ännu var Jenny Lind och vår
Lind, då publiken ännu trodde blindt pä Dahlqvists
sepulkrala struptoner och ingen ännu upptäckt att Herr
Gtinther saknade en viss icke alldeles öfverflödig ton
i det högre registret !
Vi voro omgifna af idel artistiska lejon och
lejoninnor, man lefde i ett beständigt rus af förtjusning och
man njöt i fullt mått af det lyckliga medvetandet, att i
^dramatiskt och lyriskt^ afseende vara verldens första
nation. I en sednare tid inträdde upplösning, tvifvel
och den förbaskade kritiken; då ännu kritiserade vi
icke, vi applåderade. Och kritiserade dock någon
undantagsvis i ett obevakadt ögonblick, ve honom!!
„De me ipso fabula narraturu.
Af lyriska utmärktheter under denna gyldne tid
hade vi till en början Belletti. Redan blotta namnet
säger tillräckligt, att herr Belletti, jag menar signor
Giovanni Belletti, var ämnad att i en sådan
huf-vudstad, som vår, blifva ett ganska reputerligt lejon.
Det är ytterst naturligt att vi, som i all verldens tid
varit dömda till dråpliga snillen på „bom“ och „qvistu,
till pyramidaliska talanger på „ström“ och „berg“, till
sekulariska utmärktheter på „stedt“, „lund“ och andra
dylika lunsiga ändelser, det är naturligt, säger jag, att
J3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
