Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet 12. Jenny Lind. -- Emilie Högqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
räkning, infann sig i sjelfva verket långt förr, än man
kanske kunnat vänta sig vid betraktande af hans
misslyckade debut. En och annan, som hört italienare
sjunga utomlands, försäkrade och bedyrade i alla
salonger, att herr Belletti innehade den moderna stilen i
dess högsta potens, och att det just var dylika
strup-effekter, som gjorde de stora utländska sångarnes lycka.
Herr Belletti blef småningom upphöjd till heder och
värdighet af en ny Lablache, och man sade med
fullkomlig tillförsigt: „Få vi nu endast äfven mamsell Lind
till Paris på några månader för att utveckla sig till en
annan Giulia Grisi, så hafva vi här en italiensk scen
komplett, och den är en narr, som sedan reser till
Paris för att söka en sådan!“
En ganska vigtig sak, som härvid icke bör
förglömmas, är, att herr Belletti utom sitt melodiska namn
äfven egde en ganska pittoresk sydländsk fysionomi med
lockar af „hesperisk midnatt^, jemte andra i högsta måtto
intressanta accessoirer, samt att allahanda småhistorier,
sanna eller falska, lika godt! hviskades från man till
man om signor Bellettis föregående lefnadsöden,
alla af art, att återkasta på personen en pikant och
halfromantisk dager. Nogaf! herr Belletti blef sålunda
för en lång tid högsta hönset i korgen inom ett visst
slags artist-aristokrati, som småningom hade bildat sig
i vår hufvudstads han betraktades i allmänhet ungefär
såsom någonting stötande på diplomat, på utländsk
chargé d’affaires inom vår konstverld. Med ett ord
sagdt, hans bas-toner ansågos såsom litet förnämare,
än alla andra bassångares, och när Belletti på en
enskild soirée i ett hus vid Drottninggatan eller
Skeppsbron slog sig ned vid fortepianot, för att qväda en
„can-zonetta“, var det en så utmärkt heder med det, att
sjelfva hofmarskalken Beskow, hvilken af gammalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
