Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet 12. Jenny Lind. -- Emilie Högqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
sätt t. ex. den ofvannämnda Lablache förstod att lösa
buffasångarens problem att förena sång och skämt.
Man påstod, att herr Belletti skall hafva börjat sin
bana med att hugga i marmor, jag vet icke, om ryktet
sade sannt, och det kan också vara fullkomligt
likgiltigt. Det vissa är imedlertid, att herr Belletti skulle
kunnat karakteriseras såsom ett slags stenhuggare äfven
i musiken, — att han alltid var en „riktig huggare64,
behöfver icke sägas! — han var, om man får fortsätta
bilden, säker på sin hand, han högg sällan falskt, men
han högg; skalor, passager och satser ramlade som
tunga stenstycken om hvarandra, och sjelfva
fioritu-rerna, dessa musikens arkitektoniska prydnader, röjde
i all sin grannlåt det klumpiga ämne, hvaraf de voro
gjorda.
Herr Julius Gunther började sin artistiska bana
vid den kungliga operan i en den mest behagliga tid
och under de fördelaktigaste förhållanden. Sällström
hade redan länge sjungit på sista versen, och Robach,
som ville så väl, men hvars förmåga och ressurser icke
motsvarade den goda viljan, hade allt mer och mer
befästat den öfvertygelsen hos publiken, att man i
honom icke kunde vänta mer, än en ganska svag
ersättning för den förre. Den kungliga teatern hotades alltså
med det öde, att en vacker dag se sig så godt som
utan någon första tenor, åtminstone någon, som med
fördel kunde användas i den större operan. Herr
Julius Gunther kom i detta ögonblick, „som från höjden44,
och de båda ofvannämnda artisternas icke långt
derefter inträffade, nästan samtidiga frånfälle bevisade,
att det verkligen var i grefvens tid försynen, som
vakar öfver alla, till och med öfver en herr Backman,
dåtidens kgl. teaterdirektör, täckts förbarma sig öfver
det arma institutet vid Gustaf Adolfs torg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
