Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Abborrar på noten - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II
ute med lås eller en arg hund, men det sade
hon ej.
Just nu kom den fryntliga nämndemansmor fram
för att be baronen till bordet igen. Men i stället för
att resa sig och tacka riktade han en oväntad och
ganska besk fråga till henne: — Har
nämndemansmor nånsin tänkt på hur illa det varit av oss att
låta den här lilla lärarinnan bo ensam och värnlös
så långt från folk?
— Vad skulle jag ha gjort åt det? frågade
nämndemansmor förvånad. Skolan, den är ju
kärarnas sak.
— Men barnen är ju nämndemansmors också,
och de har ju gått hos den här lärarinnan?
— Ja, de här två, sade hon och visade på två
granna, rödblommiga döttrar som nu inburo
soppskålar och bakelsefat. Och så Erik, den lille siste.
Han är så glad vid lärarinnan. Erik var en tolv års
pojke i stadiga hemvävda yllekläder, skurna efter
fars modell. Han stod nu så tätt inpå bönderna han
kunde och lyssnade till kärord.
— Om jag får säga som jag tycker, så borde
det varit en enkel plikt för hustrurna i Läppamåla
och Sunnanåkra att ta sig an lärarinnan. Ni borde
haft hjärta för henne, ni som lågo trygga i era
gårdar med era män som beskyddare.
— Alla har varit så obegripligt snälla vid mig i
kristiden, föll Maria in ängsligt. Hon såg hur
nämndemansmors värdinneleende stelnade till vid:
enkel plikt, hur mor Mia i Rävagården sträckte på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
