Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kvinnorna - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
man höll på att trilla i diket av förskräckelse över
denna tanke. I gamla tider fick självspillingar inte
alls komma i vigd jord, men när man kom så långt
att man vågade begrava dem på kyrkogården,
förmenade man dem ändå att komma in genom
kyrkogårdsporten utan vrok dem över muren på norra
sidan en kväll mitt i veckan, ljudlöst, utan
ringning. Numera gjorde man väl ingen så tydlig
skillnad, men jordfästa Krestina i kyrkan som en
friherrinna, det var ändå en tanke som tog andan från
fjärdingsman, ordningens hantlangare.
— Ja, fjärdingsman ville ju hedra henne, sade
Maria. Han ville ju visa att han inte höll henne
sämre för hennes död.
— Nej, håller henne sämre gör jag inte, sade
änklingen. För vet lärinnan vad doktarn, han
gjorde? Han skar av ett lock på henna huvudskål
och tittade in i huvet. "Det var märkvärdigt att hon
hade mod att leva så länge som hon gjorde med den
hjärnan", sa han. Och ända sen dess har jag gått
och tänkt på att Krestina nog hade det katigt, fast
jag alltid tyckt att det var jag som hade ett kors med
en hustru som grät för jämnan. Så att vi dömer nog
de stackarna hårdare än de förtjänar. Det kanske
var lika vuret med di mänskernas hjärnor som ödde
sig förr i tiden och blev begravna som hundar? Då
har vi ju mycket att göra gott igen.
— Börja då, fjärdingsman.
Nu hade denna tanke fattat rot i mannens hjärna.
Den höll på att sila ner till hjärtat och bli en sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
