Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kvinnorna - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
hade han överhuvud icke vetat vad söndagsledighet
ville säga, hans maskin tillstadde det icke.
Medan han nu låg här och njöt sin vila ovanpå
Amerikas söndagslösa möda, beslöt han något. Det
vill säga, han trodde han beslöt något, som för
länge sedan var oåterkalleligt avgjort. Där hade
bara legat en del hemliga hinder i vägen, en process
inom honom hade arbetat med dem som en
mull-skute arbetar med jorden, där han vill fram. Nu
voro de undanskaffade, och han kunde lugnt
besluta.
Jag ämnar stanna här, beslöt han.
Jag vill leva här hela mitt liv. Det har jag råd
till. Jag har råd att göra Skördatorp till det
vackraste stället i häradet, jag har råd att göra obetalt
arbete och att hjälpa de här unga människorna som
om de vore mina egna barn.
Det första stora hindret hade varit Maria och
det andra ännu större likaså. Men nu hade han
upptäckt att varken det första eller det andra
hindret var av någon verklig betydelse. Han hade
varit hemma fjorton dar, och hon hade ännu icke
visat sig på Skördatorp, antingen det nu berodde
på att vägen var för lång för hennes hälta eller
på att hon hade så många finare bekantskaper —
eller på något helt annat. Hon hade dock ropat:
Daniel! Men det hade han glömt. Hon skulle inte
oroa honom. Och han inte henne. Han skulle låta
henne sitta i sitt skolhus med sina skolbarn, sin
hund, sina profeter, sin orgel och sin radio. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
