Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kvinnorna - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
— Gack in te mor, Kajsa, hon har kaffe varmt,
ropade Ester. Kajsa gav henne en sned blick och
gick in i stugan.
— Såna ögon hon har, sade Ester med en
rysning. Jag vill lova att sir hon med di ögona på
Maj-Britts skråmor efter katten, så läks di aldrig. Ändå
di är mitt på näsan. Herraname, Skörd, att ni skulle
glömma att raka na.
Skörd såg ner i ett litet blekt ansikte, ett
skogsansikte, ett backstuguansikte, just nu märkt av
människors eviga fruktan för människor. Det fanns
ögonblick då han tyckte att en hel civilisation låg
emellan dem, ett avstånd av hundrade år. Detta var
ett av dem. Han tog från henne korgen hon bar
mellan dem och slöt upp tätt vid hennes sida.
Han ville veta varför Kajsa kunde ha makt att
föreviga ungens skråmor på näsan genom att titta
på dem. Han försökte förklara att flickan hade en
frisk hud, vars natur det var att läka hop över
skråmor. Hur skulle väl Kajsa med några konster
hejda denna dess gudomliga gåva? Tror du det sitter
något i hennes ögon eller tunga som kan nå ungen ?
Det kunde Ester inte svara på. Fruktanp rot satt
kvar sen många tusen år, men dess orsak var glömd.
Somliga sår läkte, andra icke, varför? Goda ögon,
onda ögon hade sett på dem.
— Det här hednalandet kunde visst behöva en
ny Sankt Sigfrid, sade Skörd och skrattade. Och
därmed blåste han bort hennes oro.
När de öppnade dörren till bussen, slog emot dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
