Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Lennart - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
— Gå med dem, så ska jag lugna henne, sade
Skörd. Lennart lydde, kom sen tillbaka och
samlade hop barnens filtar och dynor utan ett ord.
Skörd satte sig hos Ester, lutade sig över henne
och strök hennes axlar som skakade.
— Gå din väg du med, snyftade hon och höll
honom fast med alla sina förtvivlans krafter.
Daniel talade länge och omständligt med henne.
Doktorn hade lovat att hon snart skulle bli frisk,
om hon i allt ville lyda Daniel, bara Daniel. Aldrig
gråta, aldrig oroa sig för pengar, för barnen, för
sysslorna, det var villkoret. Bara ligga i sin säng
och vila och läka hop lungorna. Värre sjuk var hon
ej, än att det kunde ske hemma.
Lennart hörde genom dörren Skörds röst länge,
länge. En gång avbröt Ester med gråt och
motsägelser, sedan tog Skörd vid igen. Lennart trodde
inte att han själv hunnit säga Ester så många ord
under hela deras äktenskap. En måste visst vara
rik för att ha råd att tala så mycket. Den fattige
måste spara sin tid och sin kraft till arbetet.
När barnen somnat, gick han ut i ladugården.
Djuren voro oroliga de med, och han stannade länge
hos dem. När han kom in, fann han att Skörd
ordnat en bädd på köksgolvet åt sig och flyttat upp
Lennart på gavelrummet. Han gav ingen förklaring, det
skulle bara vara så. Lennart frågade heller ingenting.
— Nej, gå inte in till henne, jag har fått henne
lugn nu. Låt barnen vara, de far inte illa där de ligger.
Lennart stod en minut ute i förstugan och över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
