Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Lennart - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maria hade kastat upp en grav över Ka och
smyckade den med vårens tidigaste blommor. Men
just som den stod alldeles vit av snödroppar, tog
hon en spade och jämnade den med jorden.
Kyrkoherde Ljunghed hade varligt sagt henne, att man
inte så finge sörja ett oskäligt djur att man
fördenskull bleve likgiltig för en människa, vars dyra själ
var så nära gränsen mellan evig förtappelse eller
frälsning. Fick hon inte sörja Ka, så skulle heller
icke den svagaste rundning av jorden erinra om
den plats där han vilade. Hon visste det ändå, hon
och nämndemans pojke. De visste, att han låg nere
i backen mot landsvägen nedanför påskaliljebusken.
— Jag skall heller icke ha någon grav, Ka, sade
hon, medan hon arbetade. Livet var bara en
dödskamp nu. Om hon haft någon insikt bakom livets
yta, så hade den slocknat som en gnista i mörkret.
Minnet av den tillfredsställelse som arbetet bland
barnen skänkt hennes liv, minnet av den vänskap
och trofasthet hon mött hos sin beskyddare på
Askenäs, allt hade försvunnit så snabbt som när
solskenet rullar hop sig och flyr ur ett landskap. Allt
var bara mörker nu. Förgäves, förgäves, allting —
som Lennarts brunnsgrävning.
Ingen mer än skolbarnen själva anade hur synd
det var om dem denna vårtermin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
