Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Lennart - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
på vatten, ibland tänkte han ingenting, han bara
arbetade som en maskin för att komma djupare och
djupare. När Maria tänkte på honom, tyckte hon
att hon lämnat honom i ett hål i jorden djupt nere,
där det var tyst, mörkt och kallt, och där han måste
förbliva.
"Jag har inte kraft att få upp honom", tänkte
hon, "jag har ingen kraft mer."
En morgon hände att ett spadtag kändes tyngre
än vanligt. Han böjde sig ner och tog med handen,
gruset var alldeles vått. Då kände han hur kraft
strömmade, brusade, forsade upp genom honom.
Med tiodubblade krafter yrde, grävde, rev han upp
ett litet hål i hålet, till dess under hans spadtag
en kraftig vattenstråle bröt upp och steg upp om
fotknölarna på honom.
Han böjde sig ner och drack ur handen. Det var
vatten, levande vatten.
Det syntes honom som ett under, en gåva, en
barmhärtighet, detta vatten som han trälat så hårt
för att nå. Väl hade han börjat gräva på en
förhoppning, men den var slut för så länge sen, att
han glömt att han hyst den en gång.
Nu var verket fullbordat, när han minst anade
det.
Tiden, arbetet, mödan, faran, lidandet som lågo
mellan det första spadtaget och det sista, allt var
bortsköljt.
Klockan var inte mer än sex, och det var tyst
ännu i sjukrummet, men det tänkte han icke på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
