Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io6
och med alla sina svaga krafter sökte hon vrida
sig ur Dödens grepp.
Men döden vann.
Nu var det så, att älskande, trofasta lilla mor,
som icke haft rätt att bära två släta ringar, ensam
hade gossarna skrifna på sitt prästbetyg. När nu
Anton Dalskog strax före lockets påskrufvande
helt allena gick in i likrummet för att taga ett sista
farväl, tog han med skälfvande hand duken från
den dödas anlete och såg länge på henne, som han
älskat men dock ofta visat hårdhet, till en del där-
för att han aldrig riktigt förstått hennes blyga hän-
gifvenhet och ödmjuka väsen. Det är icke lätt att
utom smärtan stämpla med namn de känslor, som
stredo hos den med en god del fribytarnatur ut-
rustade mannen; säkert är det dock, att rättfärdig-
hetens röst talade högt i hans själ, och att hans
hand, när den sakta slöts om Ingrids marmorhvita
fingrar, beseglade ett löfte, manligt och ämnadt
att manligt infrias. Och som en första följd af
detta löfte måste räknas, att prästen, som efter för-
rättadt värf var på väg att gå, hejdades af Anton,
hvilken i sin jordfasta hustrus närvaro begärde
upplysning om hvar och när han kunde få sina
söner, Gunnar och Sven, öfverförda till sitt präst-
betyg.
Samma dags afton var Gunnars far i en gruflig
klämma. Någon kvinnlig hjälp i huset hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
