Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Trävaruindustri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
266 Det stora genombrottet (1815—1914)
garna hade gått över till sågverken skulle det därför förmodligen
aldrig ha lyckats att grunda de kapitalstarka och solida företag som
avlöste de första rovriddarna eller skogsspekulanterna på detta
område; och först den kapitalstyrka som på detta sätt samlades utgjorde
förutsättningen för det uthålliga skogsbruk som bevarade och
utvecklade de svenska skogarna, samtidigt med att många andra länder
låtit sina skogar planlöst skövlas och försvinna.
En helt annan fråga är emellertid vad följden skulle ha blivit, om
staten hade gått mer långsamt fram och successivt överlåtit skogen
direkt på bolagen, emot ett pris som något så när motsvarade dess
värde för köparna. Bönderna skulle då visserligen ej ha fått mycket
mer än de nu blevo i tillfälle att behålla; men om man, i stället för
att tilldela dem dessa furstliga arealer och sedan låta de oanade
rikedomarna gå ifrån dem, aldrig hade dragit in bönderna i härvan,
så skulle deras bitterhet aldrig ha kunnat bli tillnärmelsevis så stor
som när de nu kände sig svekfullt berövade sin egendom.
Norrlandsfrågan skulle därför aldrig ha uppstått i den form som den i
verkligheten tog, utan utvecklingen hade kunnat ledas i lugnare banor.
Enda frågan är huruvida det hade varit möjligt att successivt
tilldela bolagen skog efter sådana linjer, utan att därigenom försvåra
eller rent av omöjliggöra deras expansion; men om det hade lyckats,
skulle också det vilda i den nya bebyggelsen och det nya arbetarlivet
ha kunnat undgås, därför att tillväxten då hade fått försiggå på ett
sätt som mer svarade emot svenska industriella traditioner.
Hela den efter svenska förhållanden ovanliga utvecklingen var
slut omkring sekelskiftet 1900. Urskogsbeståndet var då till stor del
uttaget, och de uppstod en minskad tillgång på virke med
timmerdimensioner. Visserligen kan man icke tala om någon stark
återgång i sågverksindustriens omfattning därefter, men stagnationen blev
omisskännlig, och en lindrig regress inträdde. Sågverksindustriens
expansion hade alltså begränsats till nästan jämnt ett halvsekel, och i
jämförelse med järnhanteringen blev den alltså en långt mer
kortvarig företeelse både framåt och bakåt. Sveriges främste
nationalekonom, Knut Wicksell, anförde denna företeelse som ett av
skälen för sin huvudtes om behovet av en minskning i Sveriges
befolkning, i det att han icke såg någon möjlighet till oförminskad
försörjning åt folket, i den mån som virkestillgången minskades. Fastän
utvecklingen i många hänseenden tog ett annat förlopp än han
föreställde sig, låg det mycket berättigande i en sådan tankegång; det
förelåg otvivelaktigt en fara för allvarligare svårigheter än dem som
hade försvunnit vid den tidpunkt då sågverksindustrien bröt igenom
och därmed kompenserade den dåvarande järnhanteringens
stagnation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
