Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinesen. Historiett af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På gatan hördes ljudet af sopkvastar. Det började
redan ljusna, och den röda stjärnan brann med blekare
glans.
Åter pinade jag mig med att söka gissa ut hvilken
form och gestalt det lilla röda klotets behärskare kunde
ha. Människor som vi kunna de ju icke vara annat än
genom ett högst osannolikt sammanträffande af alldeles lika
omständigheter. Jag försökte tänka mig dem som ytterst
kloka och skarpsinniga elefanter, kanske försedda med
vingar. Jag tänkte mig dem som stora fåglar med klorna
utbildade till konstskickliga händer. Men jag erinrade
mig, att hos fåglarna allting måste vara lätt, äfven hjärnan,
och att bevingade varelsers lätthet att öfvervinna rummet
för dem alltid är en viktig eggelse mindre att anstränga
sitt skarpsinne och sin uppfinningsrikedom. Nej,
jordbundna, fångna i dyn och längtande upp ur den, piskade
af tusen nödvändigheters hårda kraf, sådana måste där som
här de varelser vara, som skola kunna spränga ut grän
serna för sitt eget väsen, nå öfver sig själfva och göra om
sin värld till sitt behag . . .
Den som kunde få sofva.
–––— Ännu en gång såg jag den lilla kinesen.
Det var en tidig sommarförmiddag i Strömparterren. Jag
hade flytt dit nu, där det var ensamt och tyst under de
gamla träden, flytt undan helveteslarmet på gatorna och
torgen för att pressa saften ur en citron och läsa i en bok.
Där var ingen mer än jag och kinesen. Han stod böjd
öfver räcket och såg ner i den forsande strömmen. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
