Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klarinetten. Novell af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skuggan under de väldiga lindarna. — Deras kronor susade
för kvällsbrisen, och rullstolens gummiringade hjul gledo
så lätt på gångarna.
Sven njöt af dessa ensliga, stillsamma ljud. Han kände
sig rik och hedrad, afhållen, troget vaktad. Hans tysta
tacksamhet kom de ljusa ögonen att glimma sällsamt hänfördt.
Ända fram till spjälstaketet mot gatan kördes han och
där inväntade han skymningen med raketernas eldregn, med
solar och svärmare bakom löfverket. — Det blef allt dunklare.
Öfver hustak och träd blånade i öster den violfärgadt mjuka,
fagra kvällhimlen. Människor gingo förbi därute — deras
sorl stämdes dofvare men liksom festligt förväntansfullt. Och
långt ur väster steg hafvets oändliga brus, sommarlent, tonande.
»Börjas det snart,» undrade Sven.
»Se!» svarade sköterskan.
Midt öfver gatan, i stadsträdgårdens mörka alléer och
bersåer tändes brokiga lyktor, lysande, gungande. Herrar
och damer rörde sig därinne i det brutna skimret — och
man såg blänkande instrument uppe i musikpaviljongen.
Och där — Sven sträckte sig fram, stirrande.
Sköterskan höll honom lugnande tillbaka, ty nu sprang
den första raketen hväsande upp ur dunklet, blåhvit mot
rymdens djupa fond, brast med ett smattrande ljud och
stänkte de vackraste små stjärnor ner öfver staden.
»Ja, Sven. Nu börjas det.» —
Men det var inte raketen Sven stirrade på. Han såg
därborta mellan trädgrupper och flockar af människor, hur
de bruna pojkarna, orkestern från lusthuset på Hökås, lyfte
horn och flöjter och — stämde upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
