Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 96. Olof Werelius (Upsala. Wallgren)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF TERELIUS.
FORNFOHSKARE.
Men te, från fordna, ren förglömda dar,
• / aftonrodnan der tlå ännu qvar
Det gamla minnets hvälfda ättehögar.
Böttigb».
Vid medlet af sjuttonde århundradet, medan drottning Christina, sjelf ett
lärdt snille, gynnade snillet och lärdomen, i alla grenar, uppvexte bland
de mfinga utländningar, bvilka hon samlade omkring sig, äfven
fosterländska förmågor, som riglade sina forskningar just på det egna svenska. Det
var en hel litteratur, som dd uppkom och omfattade de fornnordiska
lem-ningarna af byggnader, vapen, skrift och traditioner. För det öfriga
Europa var detta fält förut obekant, så att de svenske forskame äfven med
nyhetens hänförelse kunde viona uppmärksamhet för sina forskningar,
under det de fremmande lärde med förvåning betraktade de sällsamma
nordiska företeelserna. Man studerade runorna, samlade sagorna, uppsökte
fornlemningarna, och med ungdomlig värma uppeldades man af de nya
upptäckter, som man tyckte sig hafva gjort. Så uppstod den snillrikt
lysande, underbart förbländande Atlantican, Rudbecks gigantiska dröm inom
häfdernas område. Det praktfulla bländverket hade dock icke helt och
fullbildadt med ens uppsprungit ur en mans djerfva inbillningskraft. Det
bade småningom erhållit sin grundval af tidens lärdaste och mest
fosterländskt sinnade mäns meningar om de fornnordiska minnena och deras
betydelse. Den af Rudbeck uttalade och med mod full lärdom försvarade
åsig-ten hade med hemlig kraft lefvat och verkat i djupet af mången tänkande
ande och blifvit befastad af många hans vänners och beundrares
forskningar, visserligen utgångna utur och ledda utaf den förut fattade ensidiga
föreställningen, men gillade och antagna af tidens allmänna tänkesätt Så
varmt omfattades åsigten, att en man, som likväl egde vidsträckt lärdom
och ett klart hufvud, kunde, i farten af sitt lågande nit, yttra, att »den
borde af lagarna straffas, som vågade betvifla, att de göter, som eröfrade
Rom utgått från Sverige, samt att den borde slås i pannan med
runstenar, som djerfdes förringa deras höga ålder». Mannen var Olof Yerelius.
Hans klassiska lärdom var så djup och vidsträckt, att han erhöll namnet
af »parens eloquentia» (vältalighetens fader) utom det af »Ariadnetråden
bland fäderneslandets fornlemningar». Han var född i Östergötland och
be-gynte sina studier på Linköpings gymnasium. Derifrån följde han sin
informator till Dorpt, som den tiden var i flor. Vid sin ankomst, fyra år
derefter, till Upsala, erhöll han uppdrag att (olja några adliga ynglingar
på en resa, hvarvid han besökte Europas flesta länder. Han hade, under
flerårigt vistande utrikes, förvärfvat en hög bildning, så att drottning Chri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
