Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 180. Gustaf Fredrik Gyllenborg (Maria Röhls kopia. J. Cardon)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF FREDRIK GYLLENBORG.
SKALD, GREFVE.
— dd sjöng Gyllenborg, en mäktig ande,
Fast stundom rimfrost på hans vingar tég.
T B G N É ft.
För den, som i skaldekonsten anser känslans värma och fantasiens djerfhet
såsom de förnämsta egenskaperna, erbjuder Gyllenborg ett sällsamt fenomen.
I hans själ herrskade den lifligaste inbildningskraft, och hans hjerta glödde af
känsla; men med en nnderbar styrka tyglade han tankarnas flygt och qväfde
känslorna i bandet af symmetriska reglor. Derigenom förefaller hans
skaldekonst såsom en motsats mot hans själ. Skalden personligen bestod af
ideer och hela hans väsende bestod af hjerta. Men hans skaldekonst visar
sig i allmänhet kall, beräknad, fattig och tröttande, så att det endast är
liksom i obevakade ögonblick, som den regeirätia konsten låter sig besegras af
den inre elden och framsläpper strålar af densamma, fulla af himmelskt
behag. Innerligt förtrogen vän af den idylliskt hänförande Greutz, utbildade
sig likväl Gyllenborg till en motsats mot honom. Men just derigenom, att
båda åt hvar sitt håll verkade sjelfständigt, hade de ett vigtigt inflytande på
tidehvarfvets smak inom den Svenska litteraturen. Det väl genomtänkta,
klart uttryckta, det moraliskt rena finner icke ett säkrare mönster än
Gyllenborg. Han tillåter sig aldrig ett fel emot regeln, och der Greutz med
ett sjelfsvåldigt leende skulle måla en täck tafla, der erbjuder Gyllenborg en
tanke, ädel men sträng. Man anser Gyllenborgs fabler som hans
mästerstycken. Han visar också i dem hela sin förmåga af korrekt och ledig
ver-sifikation, och får sluta, såsom han älskar det, med en sens moral. I sin
stora bjeltedikt «Tåget öfver Balt» förfelar han helt och hållet effekten,
e-medan han gjutit öfver det hela ett sådant episkt lugn, att man tröttnar vid
gången af dessa jemna och harmoniska alexandriner, liksom vid suset af en
stilla vind, om det icke afbrytes af fåglars qvitter eller andra toner. I
sjelfva planen, ehuru väl genomtänkt den är, ligger något som måste
qväf-vande verka på det egentligen poetiska lifvet: dessa allegoriska, med en
hår-klufven finhet från hvarandra skiljda figurer, som endast framställa begrepp
men inga åskådliga bilder, sakna all individualitet, och då de införas bland
de handlande personerna och ingripa i handlingen, gifva de åt hela dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
