Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 225. Nils Månsson (Maria Röhl. J. Cardon)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS MÅNSSON.
BONDE, RIKSDAGSMAN.
«Jag har aldrig »ii k t bifall, hvarkén af regering
eller folk, men finner jag det på don 9äg, der jag
»ökt sanningen och rättvitan, der jag »ökt allmänt
vät tdtom tumman af det entkilda, tå gläder det
mig, jag nekar det ieke. Väl har jag menat både
den del af folkel, »om arbetar och den del af folket,
»om »kall »» pd och leda arbetet. — Jag kan ofta ha
miutagit mig, men då låg britten i min intigt. Jag
hoppat likväl att mitttagen ej kunnat vara ttora,
när jag »er ed mycken kärlek hot mina medborgare.«
Nils MIhsson.
Hos förre riksdagsmannen Olof Andersson i Färs härad i Skåne tjenade
drängen Nils Månsson från Starrarp. Det var en yngling med godt hufvud
och af orubblig redlighet. Han behandlades, enligt den patriarkaliska
seden hos Svenska allmogen, mera såsom en son i huset än som en tjenare.
Han lärde sig här skrifva, och husbonden meddelade honom allt sitt
politiska vetande alltifrån 1800 års riksdag. Den redlige drängen gifte sig
med Ingar Olsdotter ifrån Sniberup och blef derstädes skrifven såsom bonde.
Di allmogen i häradet skulle välja riksdagsman till 1810 års riksdag,
frågade man den gamle riksdagsmannen hvem han ansåg för den mest passande.
Han gaf anvisning på Nils Månsson, en af de yngsta och minst bekanta
bönderna: och hans ord blef gällande. Vid underrättelsen om valet, blef
den unge bonden öfverraskad och häpen, så att hans känsla gaf sig luft
i ymniga tårar. Men han emottog menighetens förtroende och reste för
att utbilda egenskaper, hvilka förvärfvat honom såsom fosterlandsvän,
statsman och vältalare, en ära, varaktigare än «mången furstes söder om Östersjön».
Redan vid riksdagen 1812 hade Nils Månsson vunnit sådant
anseende, att han invaldes till ledamot i Opinionsnämnden öfver högsta
Domstolen. Han hade nu, under den vilda gäsning, som i synnerhet röjde sig
hos den Skånska allmogen i de bekanta bondupproren, hvarvid öfvermod
och sjelfsvåld sölade sig med blod, stora bekymmer, dem han ansåg klokast
att frambära för thronen i form af en förbön för de förvillade. Sjelf
talade han ofta med tillfredsställelse om den vändning han derigenom
lyckades att gifva åt hela saken.
Med hvarje riksdag ökades Nils Månssons anseende. Yid 1818 års
begynte ban redan blifva en af de talare, som egentligen förde
diskussionen inom Ståndet Han var en orubblig oppositionsman.
Vid alla vigtiga frågor utöfvade Nils Månsson ett mäktigt inflytande
genom sin obeskrifliga förmåga att med enkelhet och klarhet, men tillika
värma och värdighet, uttrycka sig. Hans tal emot indragningsmakten. blef
allmänt beundradt, och det anfördes af både vänner och motståndare,
såsom ett prof på den ädlaste och mest hänförande naturliga vältalighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
