Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
icke grundbegreppet hos Lorentz; den blk ett härledt begrepp, som icke
spelar någon roli för de hastiga vibrationerna.
Lorentz skulle äfven få ett direkt bevis för sin teori. År 1896
upptäckte en af hans lärjungar, P. Zeeman, ett fenomen, som redan
Faraday 1862 förgäfves sökt. Bringar man en lysande gas, t. ex. en Na-låga,
i ett starkt magnetfält, så visa gasens spektrallinier allt efter
synriktningen en fördubbling eller tredubbling — förändringar, hvilka fullkomligt
låta förutsäga sig enligt Lorentz" teori.
Zeemann fenomen tillåter vidare en beräkning af den med de
svängande laddningarna förenade massans storlek, och man har erhållit
följande märkliga resultat. Den svängande elektronen är alltid negativt
laddad, medan den positiva partikeln ligger fast. Förhållandet mellan
laddning och massa är 17 mill. elektromagnetiska enheter pr gram. Då
nu ett gram väte, d. v. s. en gram valens, innehåller 9,650 enheter, så
följer däraf, att elektronens massa utgör en tvåtusendedel af väteatomens.
Det är denna massa, som utför vibrationerna och som kommer i fråga
vid Zeemanfenomenet; den öfriga delen af atomen ligger stilla.
Därmed är man framme vid en åsikt, som nästan sammanfaller med
Webers—rned följande skillnader dock. Den omedelbara fjärrverkan mellan
partiklarne hos Weber ersättes af en medelst etern förmedlad. Därjämte
ega vi en bestämd föreställning om de elektriska atomernas storlek. Och
ännu en olikhet må framhållas. Weber antog på måfå, att det var de
positiva partiklarne, som rörde sig; Zeeman-fenomenet och alla öfriga
hithörande fenomen fordra för sin förklaring, att vi antaga de negativa
elektronerna såsom fritt rörliga.
Medan elektronbegreppet inom optiken bildade sig på detta sätt,
skedde en likartad utveckling inom elektricitetsläran. Man hade länge
försökt att betrakta de elektriska urladdningarna i gaser såsom med
elektrolysen besläktade processer. W. Giese (1882) gaf med sina
undersökningar öfver ledningen i förbränningsgaser ett godt stöd åt denna
uppfattning och försökte äfven förklara metallernas elektriska ledning
såsom vandring af joner.
Framför allt vände man sin uppmärksamhet åt de strålar, som utgå
från katoden i ett Hittorfs rör, isynnerhet sedan Röntgen 1895
upptäckt de efter honom benämnda strålar, hvilka utgå från de punkter,
där katodstrålarne träffa glasväggen eller en särskild »antikatod».
Katodstrålarnas förhållande till magneten, deras värmeverkan, deras
»mekaniska» verkan sökte Crookes förklara genom det antagandet, att dessa
strålar bestode af gasmolekyler, som laddades negativt vid katoden och
sedan bortstöttes af denna.
Men noggrannare undersökningar visade ohållbarheten af Groohes
hypotes i dess ursprungliga form. Först efter Röntgeris upptäckt visade
Wiechert, Kaufmann, Thomson m. fi., att man blott behöfde vidtaga en
liten modifikation med densamma för att erhålla en tillfredsställande
förklaring af nästan alla hithörande företeelser. Man behöfde blott antaga,
att katodstrålarne äro laddade masspartiklar, hvilka äro betydligt mindre
än vanliga atomer. Det är möjligt att af observationer öfver
katodstrålarne beräkna dessa partiklars laddning pro grammassa, och olika for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
