Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
ståndsdelen i vinet. Den förlänger lifvet och förtjenar derför namnet
aqua vitae; den bör förvaras i guldkärl, annars har man att misstänka
förfalskningar. Den har förmågan att konservera smak och lukt hos de
växtdelar, med hvilka den kommer i beröring. I synnerhet synes Arnold
ha funnit en lösning af rosmarin i sprit märkvärdig, ty han kallar den
»aurum potabile» och tillägger den utmärkta fysiologiska verkningar.
En af Arnoldis samtida, Baymundus Lullus (1235—1315), ansåg
vinet vara en emanation af gudomligheten och upptäckten af vinspriten
så märkvärdig, att verldens slut måste vara nära förestående. Han
destillerade vin vid sakta eld och synes ha varit en bland de första, som
rektificerade eller omdestillerade den först erhållna produkten för att
befria den från flegma, dock ej mer än högst fyra gånger, för att icke
aflägsna några delar af sjelfva »quintessensen», som han kallade den
finaste spriten. Han gjorde den iakttagelsen, att en linnelapp, indränkt
i tillräckligt stark sprit och antänd, alldeles brinner upp, beroende derpå,
att efter spritens förbränning det ej återstår något vatten, som kan skydda
tyget mot elden. liaymund beskrifver också en apparat, som han
kallar »retentorium», afsedd till förlag vid
destillationer, och som har mycken likhet med Liebig’s kulrör.
Spritens medicinska egenskaper voro vid denna
tid högt skattade, hvarpå såsom exempel anföres, att
konung Carl den elake af Navarra på sina läkares råd
lät svepa in sig i tyger indränkta i sprit, hvilka
försäkerhetens skull syddes fast kring hela hans kropp.
En natt tog den, som hade sytt in honom, ett ljus
för att bränna af tråden, och straxt fattade spriten
eld, och kungen blef lefvande bränd, hvilket hände
1387.
Basilius Valentinus (omkring 1413) råder att
afkyla retorthalsen med kallt vatten samt att vid
rek-tifikationen tillsätta osläckt kalk.
Ortholanus, som lefde i Paris omkring 1358, beskrifver vindestillat,
af olika styrka och angifver, huru man skall gå tillväga för att få den
absoluta vinspriten, nemligen genom fraktionerad destillation.
Produkten bör, säger han, delas i fem delar; det, som går öfver först,
är-starkare och ädlare än de andra delarne, emedan det innehåller mycket
qvintessens, den andra och ännu mer den tredje fraktionen äro svagare,
den fjerde är värdelös, och den femte stannar qvar som återstod i
retorten. Förlaget vexlas med lika mellantider, och hvarje fraktion
förvaras särskildt. Hvar och en af de tre första fraktionerna underkastas
förnyad destillation vid svag eld och så, att blott 2/3 öfverdestilleras,
hvarefter den sista 1/3 bortkastas. Detta upprepas tre gånger, ända tills
man erhåller en vinsprit, som är tillräckligt rektificerad, hvilket synes
derpå, att en dermed fuktad tyglapp vid antändning fullständigt
brinner upp.
Vid medeltidens slut, således i slutet af 1400-talet, hade man
kommit så långt, att man kunde framställa sprit i rätt stora qvantiteter, och
Fig. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
