Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 17. (747.) 22 april 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttala - det skall likna talet. Till en
början dikteras långsamt, men så småningom
ökas farten, kanske kan man till sist i de
högsta klasserna hafva gagn af ett slags
diktamen i så rask takt, att lärjungarne ej
hinna med att skrifva af ordagrant utan blott
ett referat af ett långsamt föredrag. Det
dikterade materialet användes till grammatiska
öfningar, hvaraf följer, att till diktamen
förelägges just det material, jag för tillfället
behöfver.
Uppsatsskrifningen afser att vänja
lärjungen vid att enkelt och klart uttrycka en
tanke. Den bör börja på ett tidigt stadium,
emedan barnet då mindre fruktar för att
komma fram med sina egna tankar, än sedan
det vant sig att hänga fast vid böckerna.
De uppgifter, som föreläggas, skola vara
enkla, ligga barnen nära och vara så beskaffade,
att de tvinga fram barnets eget språk. Svar
på någon fråga, beskrifning af en liten tafla
(t. ex. sådana som förekomma i »Svenska
språköfningar» af Hedda Andersson) eller
af något, som de sett men icke läst om,
redogörelse för något, som de varit med om
o. s. v. Detta lär dem att på ett
personligt sätt uttrycka, hvad de själfva se, något
som för de små är naturligt men som de
boklärda lärjungarne på de högre stadierna
i sina krior mycket litet kunna. Mycket
godt är det, om läraren själf då och då
utarbetar eller hänvisar till en liten
mönsteruppsats öfver samma uppgift, som
lärjungarne behandla. En sådan
mönsteruppsats, helst hektografierad, gör mera godt än
många detaljrättningar.
Men lärjungarnes språkförråd behöfver
vidgas. För vinnande häraf är det lämpligt
att låta dem återgifva en berättelse. Detta
får dock ej utesluta de nyssnämda
uppsatserna. Äfven efterbildningar äro att
förorda. Att då och då på en kort stund låta
lärjungarne afgifva skriftligt svar på en fråga
eller uppgift vore särdeles nyttigt, emedan
de härigenom lärde sig att smälta
läroinnehållet: tanken på dessa skriftliga svar
vänjer lärjungen vid ett omsorgsfullt
grupperande af det han lärt sig. Barn vilja så
gärna lära sig en mängd detaljer; man måste
försöka tvinga dem att se öfver det hela.
Härför vore äfven s. k. långfrågor särdeles bra.
En mycket användbar skriföfning vore
det att ur en väl skrifven uppsats taga ut
dispositionen eller att däraf göra ett kort
referat. Man drifver därigenom lärjungarne
att gifva akt på, huru författaren gifvit
lefvande form åt sina tankar och beredt en
naturlig öfvergång från den ena till den
andra.
*
Efter detta inledningsanförande blef
diskussionen mycket liflig. I densamma
deltogo lektorerna Grandinson och Sahlin,
rektor Blomkvist, adjunkten Vestling,
folkskollärarne Blomberg och Fridén,
döfstumläraren Booberg samt lärarinnorna Hedvig
Phragmén, Matilda Tengvall, Hanna Jönsson, Anna
Borgström och Karolina Lindström.
Orsaken till den ynkliga, släpande och
döda ton man får höra vid barnens
läsning i skolans lägre klasser, och hvilken
gärna vill hänga med högre upp, äfvensom
till svårigheten att kunna förmå barnen till
begagnande af sitt eget språk vid svar och
redogörelser ansågs ligga dels i skötandet af
de första läsöfningarna, dels hos den myckna
utanläsningen och jäktandet att för en
vacker uppvisning vid examen hinna igenom
de långa kurserna och dels uti allt för stora
klasser. Man ville så gärna ha för
brådtom i början. Intet stycke, ingen sats skulle
på detta stadium lämnas, förr än det kunde
läsas med nöjaktig betoning och fullt
naturlig ton. Att rusa i väg för att hinna så
och så långt i boken under terminen vore
förkastligt och vande barnen vid ett
tanklöst rabblande.
Att grunden till språkets såväl muntliga
som skriftliga behandling låge i
åskådningsöfverläggningarna beaktades ej tillbörligt.
Dessa öfningar under de första skolåren böra
förekomma dagligen. Till åskådning
föreställas först ooh främst verkliga föremål
och ej afbildningar. I första hand skola
barnen på sitt eget språk uttrycka sina
iakttagelser af föremålet utan några som helst
frågor eller meddelanden af lärarinnan. Detta
eggar dem till att både tänka och tala.
Lärarinnans uppgift är att påpeka det, som
de möjligen ej iakttaga, rätta felaktiga
uppfattningar och vid sammanfattningen hjälpa
till att ordna det hela. Då skrifkonsten är
förvärfvad, få barnen nedskrifva det de
talat. Man bör sålunda börja med
uppsatsskrifningen redan i småskolan. Detta anses
ofta såsom något alldeles omöjligt. Man
förvånas öfver den lillas enkla, rättframma
bref till sin farfar men tar så sällan denna
skarpt individualiserande förmåga, som man
så beundrar i bruk vid undervisningen.
Vid ett följande sammanträde kommer
någon viss del af den omfattande frågan att
diskuteras. Alfr. F.
Dödsfall.
P. Jonsson †. Efter ett långvarigt
bröstlidande afled den 9 d:s folkskolläraren i Alfta
i Helsingland Per Jonsson i en ålder af
endast 44 år. J. var född i Hanebo 1852,
aflade folkskollärareexamen i Växjö 1872 samt
organistexamen i Uppsala 1875. Två år
därefter valdes han till folkskollärare,
klockare och organist i Alfta.
Han har innehaft flera förtroendeuppdrag,
bl. a. såsom kommunalstärnmoordförande, och
för nykterhetssaken verkade han ifrigt.
J. efterlämnar änka och barn.
Utlandet.
Skolreformer i England.
Inför det engelska underhuset har nyligen
framlagts ett regeringsförslag till
omorganisation af landets skolväsende. Detta lagförslag
innebär synnerligen långt gående förändringar
att icke säga omstörtningar af bestående
skolförhållanden. Ja, det påstås, att ett dylikt
aldrig någonsin förut blifvit framlagdt inför
ett engelskt parlament.
Förslaget i fråga omfattar både folkskolan
och mellanskolan, som ännu befinner sig i
ett fullständigt kaos. Upprättandet af en
högsta skolmyndighet, ett slags
undervisningsråd, i hvarje grefskap utgör förslagets
hufvudprincip.
De föreslagna undervisningsråden, som till
sin majoritet måste bestå af grefskapsrådets
egna medlemmar, skola öfvertaga en stor
del af det jättearbete, som nu åligger
undervisningsdepartementet, samt hafva
öfverinseendet icke blott öfver den primära utan
äfven öfver den fortsatta undervisningen inom
sitt distrikt - en anordning, som under
åratal påyrkats af landets organiserade
folkskollärare.
Äfven i flera andra afseenden visar
lagförslaget tillmötesgående mot allmänna
lärareföreningens uttalade önskningar. Så är
fallet med förslagen om förhöjning af statens
bidrag till folkskolan, lån för uppförande af
skolbyggnader, offentlig revision af
skolräkenskaper, höjandet till 12 år af den
ålder, under hvilken ingen får i lönearbete
anställas.
Men förslaget innehåller därjämte
åtskilligt annat, mot hvilket allvarliga
betänkligheter göras gällande äfven bland lärarne.
Dessa vända sig särskildt mot de
bestämmelser i förslaget, hvilka inskränka
skolrådens rätt att pålägga skatter, och hvilka
åter upptaga »religionsundervisningsfrågan».
Enligt den föreslagna bestämmelsen om
religionsundervisningen är en skolstyrelse
pliktig att - om ett skäligt antal föräldrar
sådant fordrar - för dessas barn låta
anordna särskild undervisning i föräldrarnas
bekännelse, denna må vara statskyrklig,
romersk-katolsk, metodistisk eller mosaisk. Att
denna bestämmelse kommer att röna en stark
opposition och blifva en hufvudpunkt vid
den följande debatten är otvifvelaktigt.
Undervisningsministern förklarade emellertid vid
förslagets framläggande, att denna
bestämmelse endast afsåge att införa ett system
af fullständig religiös tolerans och visst icke
åsyftade något ingrepp uti den religiösa
friheten.
I förslaget om inskränkning, under vissa
förutsättningar, af skolrådens
beskattningsrätt ser man ett »på stället marsch»
tillropadt folkskolan i åtskilliga större städer,
som enligt en viss konservativ uppfattning
offrat alldeles för mycket på
folkundervisningen. Att undervisningsministern vid
utarbetandet af lagförslaget haft höjandet
särskildt af landsbygdens skolor på hjärtat,
därom synes emellertid ingen tvekan råda.
Rörande undervisningen på landsbygden -
yttrade Gorst i sitt tal vid förslagets
framläggande - råda tvänne fullständigt motsatta
åsikter. Åtskilliga säga - dock mera privat
än offentligt - att undervisning är
bortkastad på pojkar, som äro förutbestämda att
tillbringa sin ungdom med att skrämma bort
kråkor från fälten, sin mannaålder i
jordbruksarbete och sin ålderdom på fattighuset. Andra
åter säga, att kunskap och intelligens höra
till den utrustning, som är mest behöflig på
landet, och att, om alla, som äro sysselsatta
med jordens odling, voro mer upplysta, vi
skulle producera mera och importera mindre
af de födoämnen, som folket behöfver. Men
hvilken åsikt än må vara riktig, så kan
ingenting sägas till försvar för det haltande åt
båda sidor, hvilket nu är rådande. Vi
använda pengar och tid på landtbefolkningens
undervisning, men vi drifva den icke därhän,
att vi erhålla en sådan landtbefolkning som
den, hvilken i Danmark och Normandie kan
tillgodogöra sig en fortsatt undervisning och
är i stånd att sälja sina produkter billigare
än vi.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:11 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1896/0256.html
