Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
Det är just så graviteten bär sig åt, när den faller ur
gravitationen, och ingenting ger en ömkligare anblick, än då det
förlorar jemnvigten, hvars bela sak består i att just hafva jemnvigt.
Få naturscener äro så talande, som det öfver allt gängse sätt,
hvarmed kor springa undan för resande, när de befinna sig på
en väg. Om kon står på den högra renen, och en nalkas, så
ger hon tillkänna häpnad och behof att akta sig; men den enkla
saken, att stå stilla på sin sida och låta allt aflöpa utan något
vidare, det är för henne en omöjlighet. Att springa undan rakt
fram i en sträcka (såsom fåren göra) tyckes också strida emot
hennes värdighet eller envishet: hon vill nödvändigt bibehålla
sin plats. Med mysken ifver begifver lion sig derföre öfver
till den andra renen, eller vägens motsatta sida, och gör det
med fasoner, som visa den fullkomligaste frånvaro af behag.
Hvad större säkerhet eller fördel hon vill finna på den andra
renen kan väl icke upptänkas, men nogaf, del är afgjordt l:o
att hvar och en, som åker fram på vägen, måste vara en ovän,
för hvilken det är nödigt att akta sig — 2:o att om hon i
mötets ögonblick befinner sig på den högra sidan, skall hon,
kosta hvad det vill, öfver till den venstra, och tvertom — samt
3:o att hon just genom detta sitt undanhyppjande utsätter sig för
den enda fara, som af mötet kan uppstå, och ej sällan af den
förbi resande får stötar, som icke inträffat om hon hållit sig der
hon var. Man skrattar vanligtvis åt hennes dumhet, och kallar
det ko qvickhet. Oxen i sin qvickhet bär sig väl ej- alldeles så
dumt åt, men när det händer honom att bli rädd, som nog
inträffar, slår det honom aldrig felt att vara maladroit (förlåt mina
franska ord, de passa här); man kan dra vexel på att han, af
alla utvägar att hjelpa sig, väljer, om icke den sämsta, åtminstone
den fulaste.. Jag har dröjt vid dessa anmärkningar, emedan de
utgöra naturdrag, hvarmed Gud hemlighetsfullt, men dock
tydligt för den, som det roar att se, uttalar några af sina högsta
mysterier. Man ser i dem, hieroglyfiskt, den underbara
verlds-ställning, hvari det jordiskt aktningsvärda, del perfekta, det
ordentliga befinner sig. Det, som har Systematik till sitt
huf-Vudmål, bär sig endast så länge och så vida som det ser sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
