Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’167
Mörkret omhöljde, svallet beklädde
Hennes obanade, ödsliga rund:
Men Du böd — och skön hon trädde
Ut ur djupet, och sig glädde
Af sin första morgonstund.
Då sköto de opp,
De trotsige fjällar,
Sin skyhöga topp:
Der störmarne ryta,
Oeh forssarne bryta
Biand dånande hällar
Sitt fradgande lopp.
Då sänkte sig den stilla dal,
i gräs och blommor klädd,
Dar lunden kransar, lugn och sval,
Den friska källans brädd;
Der bäcken leker, klar och blå,
Omkring den gröna mark,
Och luftens härar nederslå
Uti en löfrik park;
Och under hjordars fröjdesprång
Och näktergalars ljud
All nejden stämmer upp sin sång,
Och lofvar dig, o Gud!
Dig, som dock åt menskan unnar
Största nåd och högsta tröst,
Lofve alla menskomuniiar,
Täcke alla menskobröst!
Du, som med allt godt oss kröner,
Fredar, frälsar,-lycklig gör,
Du, som hörer våra böner,
Gud! vår lofsång äfven hör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
