Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’215
Hur’ klingar Svenska lyran i hans händer,
Hur9 ren hvar ton, hur" skön, hur’ silfverklar!
Ack, i mitt öra, hvart jag också länder,
Den diktens grundton ständigt återvänder,
En dunkel melodi ifrån min barndoms dar!
Men hvad är lyrisk klang på silfvervågor
Och evigt blomdoft uti blånad luft?
Den ädle skalden har ocb andra frågor,
Och skönhet vill han, men jemväl förnuft.
När Kellgrens snille slog de stora slagen,
De blixtrande, för sanning, rätt och vett,
1 skämt och allvar, hur det flög för dagen
Kring land och rike, och en hvar betagen,
Sprang upp och undrade, att han ej förr det sett!
Och han, som slöt den långa sångarraden
Och lefde länge, för att sörja den,
En rosenkrans med taggar mellan bladen,
Behagens, skämtets, tankens, Gustafs vän,
Han, som bar kronan i de vittras gille,
En lagrad veteran i vettets sold,
Kanske ej främst som skald, men främst som snille,
Som ville ädelt, kunde hvad han ville,
Den blinde Siaren, Tiresias — Leopold.
Jag sjöng bans drapa; Minnets döttrar sjunga
En dag, och bättre, hvad han Sverge var;
Ty der var oväld uppå framtids tunga,
Och all förtjenst till slut sin krona har.
Han stod imellan tvenne sångartider,
Den enas varning och den andras stöd,
Och steg ej neder uti deras strider;
Men solen bröt utur sitt moln omsider
Och sjönk förstorad ner i gull och purpurglöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
