Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
Att nu sin herdestund hon hade,
Så lifligt och så tyst ändå,
Du kunde hort dess hjerta slå.–
Då gingo med förtjusta sinnen
Bredvid hvarann de unga två.
Som brudpar vexla ringar, så
De vexlade sin barndoms minnen.
Han talte om de glada dar,
Då i hans moders hus ban var,
Det furutimrade, det röda,
Som stod bland tallar högt i Nord,
Och om den kära fosterjord,
De kära syskon, alla döda.
Han talte om hur mången gång
Den gamla djupa kämpasång,
De läderbundna sågo skrifter
Hans längtan väckte till bedrifter,
Och hur i drömmen mången natt,
En kämpe utaf stål, han satt
På tolffotshöge gångarn Grane
Och red som Sigurd Fafnisbane
Igenom Yafurlågor hän
Till minnets mö, hvars borg på fjällen
Stod flammande i månskensqvällen
Uti en lund af lagerträn.
Qväft blef hans bröst, qväf blef hans kammar,
Han flydde mellan skogens stammar
Och steg med barnslig glädje opp
Till örnen uti furens topp,
Och gungade för nordanvinden,
Det svalkar hjertat, svalkar kinden.
O! den som finge åka i
Den vagn af moln, som far förtø,
Och draga fjerran öfver fjärden
Långt bort uti den sköna verlden,
Den segren vinkar, ryktet står
12*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
